Tisdags Dok: Restrepo

Titel: Restrepo
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2010
Regi: Sebastian Junger & Tim Hetherington

Handling: Nära och drabbande bilder från en av de farligaste utposterna i krigets Afghanistan. Ur ett markperspektiv skildras en amerikansk pluton under femton månader av strategier, strider och ständig livsfara men också de tankar kring tillvaron som uppstår i väntan däremellan.

Omdöme: Detta var en dokumentär som lät lik den danska (och mycket bra) dokumentären Armadillo (2010) där man följer ett gäng unga killar på deras uppdrag i Afghanistan. I det här fallet är det amerikanska soldater, och de är inte särskilt gamla här heller. Genom intervjuer med de inblandade och autentiska bilder tagna under 15 månader som plutonen tjänstgjorde på plats får man en inblick i den livsfarliga krigszonen runt Korangal-dalen.



Det känns som den amerikanska militären sällan går med på att visa verkligheten, ställa upp på intervjuer osv. Men det är nog främst när de blir anklagade för något. Då blir det oftast locket på. I det här fallet har man nog gett sitt godkännande för att låta vanliga människor se vad dessa soldater egentligen får gå igenom. Man känner att det inte förskönas på något sätt och man har inte heller använt den bästa kamerautrustningen för att fånga det hela på film. Men det gör också att det behåller sin verklighetskänsla, närvaro.



Dokumentären följer inte de unga soldaterna från början till slut. Istället berättar man olika historier som de överlevande delar med sig och som man även får se på bild. Namnet "Restrepo" kommer t.ex. från en stupad amerikansk soldat och vän till många av de intervjuade. Man uppkallade även en ny post till just Restrepo. En post som förbättrade läget för de amerikanska styrkorna i sina strider med talibanerna.



Som så ofta när man ser en film, men framförallt en dokumentär om krig så har man svårt att förstå vad meningen med det hela egentligen är. Det leder inte till något positivt och de inblandade får leva med fasansfulla erfarenheter och bilder i huvudet i resten av sina liv, om de nu överlever vill säga. Det är en sak som blir uppenbar när man kommer till "Operation Rock Avalanche" och får se hur hårt vissa av killarna tar det när en av deras egna blir dödad. Det är en självklar reaktion, men det är ofattbart att någon klarar av att omedelbart gå vidare och fokusera på uppgiften då fienden är i närheten.



Är det en sak som man inte går på djupet med som skulle vara intressant att höra så är det just hur man bearbetar det hela. För när man återvänder hem så är det inte bara att gå in i det civila livet och tro att allt är normalt. En av de som blir intervjuad nämner något om att militären inte bearbetar de återvändande, att de inte vet hur. Att deras situation är som för de som gick igenom andra världskriget eller Vietnamkriget. Och just Vietnamkriget tycker jag det här liknar med tanke på filmerna man sett om kriget. Det är nog det närmaste man kan komma faktiskt.

Som en avslutningsnotis omkom en av de två regissörerna/fotograferna till filmen, Tim Hetherington, på ett annat uppdrag när han skulle fånga konflikten i Libyen under 2011. Ingen är säker eller immun när det kommer till krig... Svag fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

Richard Widmark

Födelsenamn: Richard Weedt Widmark
Född: 26 december 1914
Död: 24 mars 2008
Födelseort: Sunrise Township, Minnesota
Land: USA
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 1
Antal sedda filmer: 19

"Tillhör inte någon av de mest kända skådespelarna, men var alltid stabil och sevärd, och är en stor favorit hos mig. Hans första filmroll var i Kiss of Death (1947) och gav honom hans enda Oscarsnominering. Där hade han en skurkroll, men genom åren spelade han allt som oftast god. Klassisk skådespelare som klarade av huvudroll som biroll, god som ond i över 40 år på en jämn och hög nivå."

Filmerna jag sett:
Kiss of Death (1947)
The Street with No Name (1948)
Yellow Sky (1948)
Night and the City (1950) - Favorit
Panic in the Streets (1950) - Favorit
No Way Out (1950)
Pickup on South Street (1953)
Time Limit (1957)
Two Rode Together (1961)
Judgment at Nuremberg (1961) - Favorit
How the West Was Won (1962)
The Bedford Incident (1965) - Favorit
Madigan (1968)
Murder on the Orient Express (1974) - Favorit
Rollercoaster (1977)
Coma (1978) - Favorit
The Swarm (1978)
Hanky Panky (1982)
Against All Odds (1984)

Gray Lady Down

Titel: Gray Lady Down / Fångade i djupet
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: David Greene
I rollerna: Charlton Heston, Stacy Keach, David Carradine, Ned Beatty, Ronny Cox, Christopher Reeve

Handling: Några kilometer utanför New London, Connecticut, USA kommer ubåten "Neptune" upp till ytan. Vädret är dåligt och innan någon hinner reagera krockar den med ett radarlöst norskt skepp. "Neptune" sjunker snabbt till ca 400 meters djup - och landar på kanten till en undervattenskrater. Om ubåten glider över kanten är katastrofen ett faktum.

Omdöme: Det här är en film som inte är helt lätt att klassa. Det är både en ubåtsfilm, undervattensfilm och delvis en katastroffilm som ju var så populära under 70-talet. Givetvis har man samlat ett gäng för den tiden kända skådespelare, med Charlton Heston i spetsen. Men även en ung Christopher Reeve dyker upp i sin allra första filmroll innan han blev känd för Superman (1978).



På sitt allra sista uppdrag som kapten över ubåten Neptune, tar kapten Paul Blanchard (Heston) ubåten upp till ytan. Stämningen är god ombord då de inom några timmar är iland. Men rätt som det är är de på kollisionskurs med ett norskt fraktfartyg och kollisionen är ett faktum. Neptune sjunker snabbt och hamnar ostadigt på havsbotten. Skadorna är stora och dödsfallen är många. Kaptenen behåller dock lugnet och är övertygad om att hjälp snart kommer.



Räddningsuppdraget sköts av kapten Bennett (Stacy Keach), som är vän med kaptenen ombord ubåten. Han ser till att man inte bara får dit en räddningsubåt utan även en experimentell miniubåt som byggts av kapten Gates (David Carradine). Med denna miniubåt kan man gå ner till Neptune för att granska skadorna och se hur ubåten ligger. Det blir upp till kapten Gates, tillsammans med kollegan Mickey (Ned Beatty), att utföra detta uppdrag innan man kan skicka ner räddningsubåten.



Produktionsmässigt är det inga fel på filmen. Det är en ganska typisk film för 70-talet och man bjuds på ungefär vad man förväntar sig, varken mer eller mindre. Men den bjuder inte på något extra för att bli speciellt minnesvärd. Och även om handlingen går framåt så går det sakta, sakta. Spänningen blir aldrig så olidlig som den skulle vara ombord en ubåt i det läget. Men man kan inte direkt klaga på så mycket - man får helt enkelt en solid film och prestationer. Och på det stora hela är den faktiskt realistisk, vilket man inte alltid kan säga om denna typ av film.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Upstream Color

Titel: Upstream Color
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi
Land: USA
År: 2013
Regi: Shane Carruth
I rollerna: Amy Seimetz, Shane Carruth, Andrew Sensenig, Thiago Martins

Handling: En man och en kvinna dras till varandra, omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Identitet blir till illusion då de kämpar för att samla de lösa fragmenten av förstörda liv.

Omdöme: Till att börja med måste jag säga att det här var en udda film. Vad som jag på förhand trodde skulle vara ett relationsdrama/romantik visade sig vara något helt annat - åtminstone till en början. Under filmens gång kan jag inte låta bli att tänka att det här är en typisk festivalfilm, och förmodligen en festivalfavorit. Mycket riktigt visar det sig att filmen vann ett specialpris på Sundance-filmfestival.



Det är sällan jag känner att en film lämnar så många luckor åt tittaren att fylla i, men ändå lyckas på ett fascinerande sätt. För det är precis vad filmen gör. Från första stund sitter man och tänker vad det är som händer. Det är mycket snabba klipp, men utan att det blir ryckigt. Det är lite dialog filmen igenom, men kanske främst under filmens första halvtimme eller så. Det är en annorlunda filmupplevelse och man undrar vart det ska leda, vad allt har för betydelse.



Utan att gå in för mycket på vad som händer, för det är en del, så tycker jag filmen får en liten svacka halvvägs in. Filmen ändrar lite karaktär här av en anledning, men hamnar snart på rätt spår igen. Det klarnar en del under filmens sista del, men man förklarar långt ifrån allt. Det är inte heller meningen att man ska förstå allt. Det känns mer som en film man ska känna. Man har nämligen gjort mycket med ljud, bilder och känsla.



Lite svårt att jämföra med någon annan film, men när jag efter att ha sett filmen kollar upp mannen som ligger bakom filmen, Shane Carruth, visar det sig att han ligger bakom filmen Primer (2004), hans debutfilm och enda film förrän denna. Det förklarar lite mer varför filmen är som den är. Vet man det på förhand så vet man lite bättre vad man kan förvänta sig här. Nu var jag inte så förtjust i nämnda film, men denna lockar mer. Det finns dock en känsla av att det kunde blivit ännu bättre då jag gillar mysteriet som filmen inleds med och som gärna hade fått spinna vidare resten av filmen.



Shane Carruth har gjort det mesta. Han står för regi, manus, produktion, manlig huvudroll, cinematografi och musik. Och just musiken bidrar med en klart positiv stämning. Likaså är fotot ofta genomtänkt och jag gillar klippningen, trots att det alltså är ganska mycket klipp. Det är inte bara en massa klipp på måfå, utan det känns som det finns en tanke bakom det mesta. Man berättar inte allt i ordning, inte heller följer man en historia/person hela tiden vilket är lite konfunderande måste erkännas.



En film som är svår att få grepp om och förstå fullt ut, men fascinerande på något sätt. Gillar framförallt att den kommer med något nytt och lite annorlunda som man inte är beredd på. Shane Carruth är värd att hålla ögonen på framöver...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Hollywood Shuffle

Titel: Hollywood Shuffle / Galna drömmar i Hollywood
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1987
Regi: Robert Townsend
I rollerna: Robert Townsend, Keenen Ivory Wayans, Damon Wayans, John Witherspoon

Handling: Bobby Taylor är en aspirerande skådespelare som jobbar som korvförsäljare. Han får endast stereotypa roller p.g.a. sitt ursprung, men drömmer om att bli en högt respekterad skådespelare i Hollywood och fantiserar friskt om diverse roller.

Omdöme: Vissa gånger kommer man över filmer man aldrig hört talas om. Det här är en sådan och vad som fick mig nyfiken var inte några skådespelare eller en regissör utan snarare handlingen. Det känns som det finns mycket man kan göra med temat och frågan var bara om Robert Townsend (regi/manus/huvudroll) skulle klara det hela. Filmens budget var bara $100.000, men den spelade in över $5m, vilket inte är så illa för en liten film som denna.



Robert Townsend är lite av en Eddie Murphy-typ och tar sig an många olika roller under filmens gång. Man kan säga att filmen är uppdelad i ett gäng sketcher. Det gör att flytet i filmen inte är det bästa. En annan sak som blir märkbar är att många av sekvenserna är för utdragna, vilket gör att poängen tappar kraft. Detta trots att filmen är en bra bit under 90 minuter.



Potentialen fanns där, och i vissa fall lyckas man så att man måste skratta. Det finns mycket man hade kunnat göra för att det här skulle bli en riktig kultfilm. Nu snubblar den på vägen. En orsak kan vara att man spelade in filmen i över två år (fast bara med 17 inspelningsdagar). Rytmen saknas och det hade behövts en del finslipning på framförallt manuset. Det är helt enkelt en film som man snabbt glömmer trots att det borde ha varit något att minnas.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

*batteries not included

Titel: *Batteries Not Included / Miraklet på 8:e gatan
Genre: Komedi/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1987
Regi: Matthew Robbins
I rollerna: Hume Cronyn, Jessica Tandy, Elizabeth Peña, Dennis Boutsikaris

Handling: Det ser mörkt ut för fem grannar som blivit vräkta från sina hem. De har kämpat bittert för att få bo kvar men nu har byggfirman som ska bygga nytt anlitat en kriminell gängmedlem för att bli av med dem för gott. Grannarnas lycka vänder dock när en av dem lämnar fönstret öppet och släpper in ett mirakel...

Omdöme: När filmen börjar står det klart och tydligt att det är en viss Steven Spielberg som "presenterar" filmen. Han har varit med och producerat filmen, vilket märks på sina håll. Inte minst med filmens tema där ett par små flygande tefat besöker ett hyreshus där fem hyresgäster befinner sig och får hjälp.




Vad som starkt lutar åt en gullig familjefilm blir dock inte riktigt som väntat. Detta p.g.a. ett par orsaker, men huvudorsaken heter Jessica Tandy som spelar Faye. Faye är gift med Frank (Hume Cronyn) och hon är senil. För henne har tiden stått stilla. Hon ser bråkstaken Carlos, som försöker få dem att flytta ut, som sin son Bobby. Problemet är bara att Bobby dog för många många år sen när han var 18 år. Men detta, att hon är senil, gör att filmen många gånger får en lite sorgligare och allvarligare ton.



Effekterna är ganska typiska för 80-talet. Inte direkt superbra, men funkar. Storyn är något svag, men ändå puttrar det på. Inte så jättemysig som många 80-tals filmer kan vara. Trots det är det ett gediget hantverk med stabil musik av James Horner och en lite annorlunda idé. Det kunde ha varit mycket värre, men även bättre.



Vad som ändå får filmen att funka är Jessica Tandy och hennes karaktär som lyfter filmen lite på egen hand. Hon är duktig, det kan man inte säga något annat om. Sen är det kul att se Dennis Boutsikaris i rollen som konstnären/hyresgästen. Inte direkt känd, men han har samma "look" som Michael Douglas hade med sitt helskägg och sin vågiga 80-tals frisyr i The China Syndrome (1979). När man börjar tänka på sånt har dock filmen uppenbara brister...

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

Overboard

Titel: Overboard / Tjejen som föll överbord
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Garry Marshall
I rollerna: Goldie Hawn, Kurt Russell, Mike Hagerty, Roddy McDowall

Handling: Den rika och odrägliga Joanna faller överbord från sin lyxjakt och tappar minnet. En fattig snickare tar hand om henne och får henne att tro på att hon är hans fru.

Omdöme: De hade varit ett par i ett par år - Goldie Hawn och Kurt Russell. Detta kom att bli den andra och sista filmen de spelade mot varandra (förutom en film de båda var med i 1968 långt innan de var ett par). Filmen kom även att bli den sista Goldie Hawn-filmen som i Sverige fick titeln "Tjejen som...".



Filmen är en ganska typisk romantisk komedi. Det tar dock lång tid innan det blir just det. För Dean (Kurt Russell) lurar Joanna/Annie (Goldie Hawn) att han är hennes make efter att hon förlorat minnet. Han är en arbetare med fyra barn medan hon är en rik och dryg gift kvinna utan barn. Under filmens första halva eller så går det mest ut på att hon ska anpassa sig och bli en hemmafru. Dean formar henne så som han vill ha henne - som en slav.



Under andra halvan börjar känslorna sakta men säkert bubbla upp till ytan och det blir faktiskt lite bättre. För i ärlighetens namn är filmen inte alls rolig när den ska vara det. Det känns som filmen hade varit bättre om man skippat försöken till humor och gått snabbare till den romantiska biten som åtminstone funkar i jämförelse med komedin. Det är inte någon av de bättre 80-tals komedierna, långt därifrån. Annars gillar jag för det mesta både Goldie Hawn och Kurt Russell, så det är inte deras fel att denna film inte håller måttet. Filmen är för lång och trist utan direkt finess. Manuset håller helt enkelt inte måttet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.5

Tisdags Dok: Little Dieter Needs to Fly

Titel: Little Dieter Needs to Fly / Lille Dieter måste flyga
Genre: Dokumentär
Land: Tyskland/Storbritannien/Frankrike
År: 1997
Regi: Werner Herzog

Handling: Tyskfödde Dieter Dengler berättar sitt livs historia och om hur han blev nedskjuten, tillfångatagen och torterad av laotiska och vietnamesiska rebellstyrkor under Vietnamkriget.

Omdöme: Regissören Werner Herzog är en udda figur. Det kan man konstatera om man ser ett par filmer/dokumentärer av honom och även lyssna på hur han pratar. I det här fallet har han gjort en dokumentär om Dieter Dengler, tyskfödd precis som Herzog själv. Dieters historia och denna dokumentär låg för övrigt som grund till spelfilmen Rescue Dawn (2006) av Herzog.



I nämnda film spelar Christian Bale rollen som Dieter Dengler. Som ung var han någorlunda lik Bale, men som gammal var han väldigt lik Bruno Ganz. Dieter var verkligen en stark individ som gick igenom ett helvete. Han hade som ung en dröm om att bli pilot när han under andra världskriget såg planen flyga tätt över familjens hus i Tyskland. När han så var 18 år beslutade han sig för att sticka till USA eftersom Tyskland inte hade något flygvapen eller flygbolag för den delen.



Under Vietnamkriget flög han på den amerikanska sidan och blev nedskjuten ovanför Laos där han blev tillfångatagen. Han överlämnades till Vietcong och hölls fången i flera månader. Där blev han god vän med en annan amerikansk fånge och tillsammans planerade de sin flykt genom djungeln. Tiden i fånglägret var minst sagt ett helvete med ständig tortyr, förödmjukelse och svält. Men tiden ute i djungeln var inte mycket bättre.



Dokumentären lever mycket på Dieter; hans berättelser, inlevelse och han själv som person. Man får en inblick i hans uppväxt, hans kärlek till flygningen och hans unika förmåga att överleva. Dokumentären är innehållsrik och väldigt intressant. Trots detta känns det som det fanns ännu mer att få ut då Dieter på ett väldigt detaljerat sätt berättar om sina upplevelser och får en att förstå lite av vad han gick igenom. Det är svårt att förstå hur han kunde leva med allt han fick gå igenom. Men å andra sidan märker man att han allt var lite udda. Förmodligen av sina upplevelser som skulle få de flesta att ge upp eller hamna på psyket.



Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.9