torsdag 23 februari 2017

Man of the Year



Titel: Man of the Year
Genre: Komedi/Drama/Thriller
Land: USA
År: 2006
Regi: Barry Levinson
I rollerna: Robin Williams, Christopher Walken, Laura Linney, Jeff Goldblum

Handling: En komiker som är programledare för en politisk talk-show ställer upp i det amerikanska presidentvalet för skojs skull, utan ha några som helst ambitioner att vinna. Men ett fel med röstningen gör att han plötsligt kan bli USA:s näste president.

Omdöme: När Robin Williams är i farten blir man nästan alltid lite nyfiken. Det behöver inte alltid bli bra, men potentialen finns åtminstone där. I det här fallet var det i regi av Barry Levinson som 20 år tidigare hade regisserat Good Morning, Vietnam (1987) vilket gav Williams sin första av fyra Oscarsnomineringar.



Här spelar Robin Williams i princip sig själv när han axlar rollen som Tom Dobbs, en komiker som har sin egen talk-show på tv. Besviken på det politiska läget och efter att på skoj nämna i sin talk-show att han borde ställa upp i presidentvalet, får han ett enormt stöd av sina tittare och från fans över hela landet. Med hjälp av sin manager Jack Menken (Christopher Walken), ställer han så upp som oberoende i valet mot republikanerna och demokraterna.



Det går över förväntan för Dobbs vars humor och opolitiska stil uppskattas av många. Han är dock fortfarande underdog till den sittande presidenten och den andra starka kandidaten. Samtidigt upptäcker Eleanor Green (Laura Linney), en anställd på företaget som har hand om röstningsprogrammet som kommer att användas, att något inte stämmer. Men när hon försöker ta upp det med sin chef tystas hon...



Vad som på ytan verkar vara en ren komedi, en politisk satir om man så vill, blir något mer än så. Det blir nämligen även lite av en thriller där Eleanor Green blir brickan i spelet som kan skaka om allt. Under filmens första halva blir det lite småtrevligt när man följer Robin Williams, hans manager och resten av teamet när de försöker samla röster och det vankas presidentval. Men under filmens andra halva försöker man alltså få in thriller-element och då funkar det inte lika bra.



Filmens regissör och manusförfattare Barry Levinson hade runt tio år tidigare gjort en annan politisk satir i form av Wag the Dog (1997) där presidenten hamnar i blåsväder och man plockar in en filmregissör för att skapa ett fiktivt krig och på så vis köpa mer tid och få tankarna på annat håll. Ingen av filmerna lyckas bjuda på något utöver det vanliga och det är synd då själva idén inte är så tokig. I det här fallet hade man gärna fått skippa thriller-biten och låtit Robin Williams få bli varm i kläderna som president - fullt ut.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

onsdag 22 februari 2017

A Cure for Wellness



Titel: A Cure for Wellness
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA/Tyskland
År: 2017
Regi: Gore Verbinski
I rollerna: Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth, Ivo Nandi

Handling: En anställd på ett finansföretag i New York blir skickad för att hämta hem sin chef från en hälsoanläggning i de schweiziska alperna. Men snart inser han att han är fånge på anläggningen och att verksamheten inte direkt har goda avsikter för sina besökare.

Omdöme: När Gore Verbinski gjorde The Ring (2002), var det en mycket lyckad amerikansk remake på japanska Ringu (1998). Efter det blev det en trio piratfilmer och lite andra dussinfilmer. I och med denna film känns det dock som han åter hittat hem till vad han gör bäst.



Lockhart (Dane DeHaan) är en ung och ambitiös kille som jobbar i finansbranschen i New York. Omständigheter gör att han blir utvald att försöka hämta hem företagets chef från en spaanläggning i de schweiziska alperna när chefen inte vill återvända. På väg till spaanläggningen får Lockhart höra lite om dess historia. Tanken är att han bara ska åka dit och hämta hem sin chef, Pembroke. Istället kommer han att stanna på obestämd tid, få höra berättelser om stället och försöka ta reda på mer om vad som egentligen försiggår där.



När jag såg en trailer till filmen väckte det genast mitt intresse. Det kändes mystiskt och lockande, utan att man visste för mycket om vad det egentligen gick ut på. Det brukar bli bäst så. Trevligt nog infinner sig samma känsla tidigt i filmen. Den glatt ovetandes Lockhart är på väg till lejonkulan och stämningen är så där uppvriden som man vill ha den. Hela inledningen där Lockhart reser med tåg och bil till spaanläggningen i de bildsköna alperna är riktigt bra och gör att man vill ha mer.



Väl på plats blir det inte mycket sämre. Man låter nämligen det hela ta god tid på sig. Mysteriet och spänningen håller sedan i sig ända till slutet då det må bli lite sektliknande som jag sällan tycker funkar, men det fyller ändå sin funktion. Man ska även ha klart för sig att det här inte är en film för barn då det emellanåt blir ganska grafiskt, även om man inte får de typiska skrämseleffekterna med s.k. "jump scares". Det är helt enkelt mer av en klassisk "slow burner", även om det inte betyder att det inte händer något under resans gång. Tvärtom så får man inte många lugna stunder när Lockhart utforskar sitt nya "hem". Dels för att hitta sin chef Pembroke, dels för att försöka lista ut mysteriet varför folk inte vill åka därifrån.



Dane DeHaan i huvudrollen ser här stundtals ut som en ung Leonardo DiCaprio. Kanske saknar man lite mer djup och bredd i hans prestation, men samtidigt gör han vad han ska. Han är tittarnas ögon och behöver inte vara en hjälte hela tiden som ska lösa allt på egen hand. Jason Isaacs som Volmer, ansvarig på kurorten, är genomgående bra och liksom under kontroll. Mia Goth som den unga Hannah har helt klart ett lite udda utseende som passar för rollen.



Bildspråket är genomgående verkligen snyggt och bjuder på flera smarta lösningar, utan att för den delen kännas överflödiga eller onödiga. Det tar inte heller något fokus från storyn utan det blir istället helt naturligt med filmens stämning och mysterium. Nu är kanske poängen med det hela inte så man tappar hakan, men det funkar. På sätt och vis kom jag att tänka lite på den franska klassikern Eyes Without a Face (1960). För även om det var länge sen jag såg den och den egentligen inte har att göra med samma sak, finns här några liknande element som fick mig att tänka på den.



Verbinski har utan tvekan sneglat åt det klassiska hållet, men även fått med en del som han lyckades skapa i hans The Ring (2002). Även om slutet funkar, kunde det ha blivit ännu bättre om man bara hade bjudit på en starkare och mer minnesvärd avslutning på det hela. Svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

tisdag 21 februari 2017

Tanna



Titel: Tanna
Genre: Drama/Romantik
Land: Australien/Vanuatu
År: 2015
Regi: Bentley Dean & Martin Butler
I rollerna: Mungau Dain, Marie Wawa, Charlie Kahla, Lingai Kowia

Handling: Detta är den sanna historien om ett par som bestämmer sig för att vilja vara tillsammans för kärlekens skull istället för att lyda föräldrarnas krav och gamla seder om att bli bortgifta till en rivaliserande stam.

Omdöme: Det är inte ofta man ser filmer som endast har amatörer i rollerna, och för den delen där de i princip spelar sig själva. Det är precis vad man får här där man berättar en ganska ordinär historia, fast i helt andra miljöer och förhållanden än vad man är van vid. Detta är en inblick i ett utdöende släkte där ritualer och seder är en viktig del av vem du är, vilket är på gott och ont.



Tidigt etableras att flickan Wawa, som nu ses som kvinna, snart ska bli bortgift. Hon tycker om Dain, sonson till stammens hövding. Problemet är att de inte kan vara tillsammans, det är förbjuden kärlek. Istället ska Wawa bli bortgift till den rivaliserande stammen för att upprätthålla vapenvila stammarna emellan. Frågan är om kärleken kan övervinna de uppsatta planerna och om det kan accepteras?



Denna Oscarsnominerade film spelades in på ön Tanna, Vanuatu. Även om det är en spelfilm och känns som sådan så är det en väldigt naturlig film och historia som spelas upp. Det var inte något jag hade förväntat mig och tänkte mest att det skulle vara en trist historia som inte skulle ha något direkt att säga. Men så var alltså inte fallet.



Vad man får är en fint berättad historia som på sina håll blir riktigt känslosam, vacker och gripande. Det visar att man med små medel (utan att det på något sätt känns billigt) kan bli större och mer äkta än mycket annat. Detta var helt enkelt en positiv överraskning.



Även om det kanske inte är något jag behöver se igen så tar jag med mig flera fina scener och ögonblick. Flera av dem utspelar sig kring en aktiv vulkan, men även i den närliggande djungeln där de lever. Filmen kunde för egen del ha slutat tio minuter tidigare för bästa effekt, men nu väljer man att visa lite mer istället för att bara avsluta med lite text som hade räckt. Känns som mer än en stark trea, men är det en svag fyra? Hade den slutat tio minuter tidigare hade jag varit mer säker...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

måndag 20 februari 2017

The Salesman



Titel: Forushande / The Salesman
Genre: Drama
Land: Iran/Frankrike
År: 2016
Regi: Asghar Farhadi
I rollerna: Shahab Hosseini, Taraneh Alidoosti, Babak Karimi, Mina Sadati

Handling: Ett par spelar i en uppsättning av Arthur Millers "En handelsresandes död". Föreställningen sätter deras relation på prov samtidigt som en händelse i deras hem lämnar djupa spår efter sig.

Omdöme: Efter den mycket bra (och Oscarsvinnande) A Separation (2011), var det givet att man ville se mer av den iranske regissören Asghar Farhadi. Varken About Elly (2009) eller Le passé / The Past (2013) lyckades komma upp i samma klass, men var fortfarande bra.



Utan att gå in på för mycket detaljer om vad som händer (bäst att inte veta för mycket) så följer vi paret Emad (Shahab Hosseini) och Rana (Taraneh Alidoosti). Emad är lärare samtidigt som han och hustrun är med i en teateruppsättning av Arthur Millers "En handelsresandes död". När de tvingas flytta från sin lägenhet då byggnaden inte är säker, får de hjälp av en vän i teatersällskapet som fixar en lägenhet åt dem. Vad de inte vet är att den förra hyresgästen kommer att skapa problem för dem. Problem som kraftigt kommer påverka deras vardag och relation.



Jag kan inte direkt påstå att teater är min grej och inte blir det bättre när det visas upp på film. Nu är scenerna från "En handelsresandes död" skönt nog relativt få och de är inte helt onödiga för filmens handling, men personligen hade jag kunnat vara helt utan dessa. De höjer inte direkt upplevelsen och bidrar inte med att föra handlingen framåt särskilt mycket. Men som sagt, de fyller sin funktion eftersom Emad och Rana påverkas av annat i deras liv som gör att det går ut över deras teaterprestationer.



Något man alltid kan vara säker på att man får när det kommer till Asghar Farhadi är genomgående bra prestationer och här är inget undantag, inte bara från de två huvudpersonerna. Det blir också en ganska tät stämning längre fram när Emad en gång för alla vill få klart för sig vad som hänt. Det må inte bli så jättegripande som tidigare nämnda A Separation (2011), men fortfarande känslosamt. Överlag tycker jag dock att det saknas lite för att nå upp till nämnda film (som man gärna jämför med). I mitt tycke hade man alltså kunnat skippa hela teaterbiten och istället fått in några fler starka scener från hemmet eller liknande. En stark trea trots allt, för det är ett stabilt drama.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.3

söndag 19 februari 2017

Last Train from Gun Hill



Titel: Last Train from Gun Hill / Sista tåget från Gun Hill
Genre: Västern
Land: USA
År: 1959
Regi: John Sturges
I rollerna: Kirk Douglas, Anthony Quinn, Carolyn Jones, Brad Dexter

Handling: Sheriffen Matt Morgan är på jakt efter männen som dödade hans fru. En av de två mördarna är son till Morgans gode vän Craig Belden från staden Gun Hill och de personliga konflikterna utmynnar i en ödesdiger konfrontation mellan de båda vännerna.

Omdöme: Med en titel som Last Train from Gun Hill, en favorit i Kirk Douglas, duktige Anthony Quinn och med regi av John Sturges som bl.a. gjorde klassiker som The Magnificent Seven (1960) och The Great Escape (1963), var detta en västern som lockade.



Något som gjorde mig minst sagt orolig var att Dimitri Tiomkin stod med i förtexterna. Hans musik har ofta en tendens att bli alltför dominerande och skrikig. Mycket riktigt är det precis vad man får, åtminstone inledningsvis. Det kändes inte alls bra för resten av filmen. Som tur är lugnade det ner sig och blev inte till ett störningsmoment som befarat.



Kirk Douglas spelar sheriffen Matt Morgan i en sömnig liten stad. Anthony Quinn är Craig Belden, en mäktig man som äger det mesta i staden Gun Hill. När Matts fru blir våldtagen och dödad, är de enda ledtrådarna en hästsadel med initialerna CB och att en av männen fick ett stort rivsår på ansiktet. Matt vet mycket väl att sadeln tillhör hans gamle vän Craig Belden som en gång i tiden räddade hans liv. Matt tar första bästa tåg till Gun Hill och planerar att ta sista tåget hem - när han hittat mördarna.



På sätt och vis har denna västern en del likheter med klassikern 3:10 to Yuma (1957), bl.a. med att huvudpersonen i båda fallen ska hinna med ett tåg och att man spenderar en stor del av filmen i ett hotellrum som är omringat. Den stora skillnaden är givetvis att denna är i färg, men annars kan man lätt kalla denna film för en lillebror till nämnda klassiker.



Filmen lyckas behålla intresset trots att Kirk Douglas och Anthony Quinn möts relativt tidigt i historien. Men det är bara bra att man inte väntar med det till slutet. Deras vänskap förbytts snart till en duell på liv och död när Craig förstår att han inte kan stoppa Matt från att sätta dit sonen för mord. En blodig konfrontation är att vänta. Även om resultatet inte blir så där riktigt klassiskt är det ändå bra.



En kul notering är att en viss Brian G. Hutton syns i en av skurkrollerna, något jag upptäckte i efterhand. Visste inte ens att han var skådespelare innan han några år senare sadlade om och blev en skaplig regissör med klassiska filmer som Where Eagles Dare (1968) och Kelly's Heroes (1970).

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

lördag 18 februari 2017

Witness for the Prosecution



Titel: Witness for the Prosecution / Åklagarens vittne
Genre: Kriminalare/Drama/Komedi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1957
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Charles Laughton, Tyrone Power, Marlene Dietrich, Elsa Lanchester

Handling: Leonard Vole anklagas och häktas för mord på den förmögna Mrs French. Advokaten Sir Wilfrid Robarts tar sig an fallet. Voles enda alibi är hans fru, men till allas förvåning blir hon inte försvarets vittne utan åklagarens.

Omdöme: Detta klassiska rättegångsdrama av storregissören Billy Wilder nominerades till sex Oscars, men vann ingen. Något som är tydligt relativt tidigt är den brittiska humorn i storyn som baseras på en historia av Agatha Christie. I kombination med Billy Wilders känsla för humor har man skapat en rolig huvudperson i form av försvarsadvokaten Sir Wilfrid Robarts (Charles Laughton).



Charles Laughton visar tidigt att han gör rollen till sin när han som Sir Wilfrid precis återvänt från sjukhuset och har en jobbig sjuksköterska efter sig. Hans hälsa är långt ifrån på topp och han avråds från att ta ansträngande kriminalfall. Men när han ombeds att försvara Leonard Vole (Tyrone Power) som anklagas för att ha mördat en rik änka, kan Sir Wilfrid inte hålla sig undan. Vad ingen räknar med är att Leonards fru Christine (Marlene Dietrich) blir vittne åt åklagarsidan, något som både komplicerar och försvårar fallet.



En del av humorn funkar inte riktigt, det kan man inte sticka under stolen med. Framförallt känns sjuksystern Miss Plimsoll spelad av Elsa Lanchester för överdriven mest hela tiden. Hon känns inte ett dugg normal eller naturlig för den delen, vilket är synd då Charles Laughton är så mycket bättre och bjuder på en skön, torr humor. Han klarar dock på egen hand av att skapa en gemytlig stämning med sin karaktär som den sluge advokaten, men inte så enkla herren att ha att göra med.



Filmen, som bygger på en pjäs, utspelar sig främst i rättegångssalen och på ett fåtal platser. Man känner av pjäskänslan till viss del, men inte direkt så det stör. Vad filmen lever på är, förutom den som vanligt stabile Charles Laughton, dess upplösning som har ett par ess i rockärmen. Intressant nog känner jag under filmens gång att varken Tyrone Power eller Marlene Dietrich övertygar, men när man kommer till slutet faller bitarna liksom på plats och deras roller funkar bra. Roligt nog hade jag inte något minne av hur filmen skulle sluta vilket var bra, även om jag misstänkte ungefär hur det kunde ligga till under filmens gång. Inte en absolut Billy Wilder-favorit, men klart bra och trevlig.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.4

fredag 17 februari 2017

The Edge of Seventeen



Titel: The Edge of Seventeen
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2016
Regi: Kelly Fremon Craig
I rollerna: Hailee Steinfeld, Woody Harrelson, Kyra Sedgwick, Haley Lu Richardson

Handling: High school-livet blir ännu mer outhärdligt för 17-åriga Nadine när hennes bästa vän, Krista, börjar dejta hennes äldre bror.

Omdöme: När man tar sig an en modern ungdomsfilm är det något svårt att ha några direkta förväntningar. Detta eftersom de många gånger missar poängen och känns för ytliga. Om man t.ex. jämför med ungdomsfilmerna från 80-talet så kan man nästan per automatik känna att de för det mesta har något att erbjuda, även om långt ifrån alla är bra. Frågan var då om denna skulle kunna lyckas med det som t.ex. The Perks of Being a Wallflower (2012) och The Spectacular Now (2013) lyckades med, eller om det skulle visa sig vara ännu en lättglömd modern ungdomsfilm som missar poängen.



Nadine (Hailee Steinfeld) är 17 år och går andra året på high school. Hon lever ett bra liv med sin mamma (Kyra Sedgwick) och äldre bror Darian (Blake Jenner). Men det betyder inte att hon är lycklig. Hon har nämligen svårt att känna att hon passar in. Hon har endast en vän i Krista (Haley Lu Richardson) som hon varit bästis med i flera år, ända sedan tiden då Nadines pappa dog. När så hennes bror Darian och Krista får ihop det en dag, blir det droppen för Nadine. Den enda hon kan prata med är historieläraren Mr. Bruner (Woody Harrelson), och möjligtvis en trevlig kille som börjar visa intresse för henne i skolan...



Det visar sig vara en ungdomsfilm i min smak. Visst är den mer åt det komiska hållet inledningsvis när Nadine och Krista har kul ihop och umgås. Men den blir både allvarligare och känslosam på vägen, något som inte alltid är fallet med ungdomsfilmer av det här slaget. Här hittar man verkligen rätt balans och det blir en mysig liten film som nog bara blir bättre och bättre.



Hailee Steinfeld, som jag först såg i True Grit (2010), övertygar här och känns helt naturlig i rollen. Hon blev förresten Golden Globe-nominerad för rollen. Hennes karaktär, och även filmen stundtals, påminner en del om tidigare nämnda ungdomsfilmer från 80-talet. Kanske inte fullt ut, men på många sätt, ja. Hon går igenom en del under historiens gång som både är komiska som svåra, inte minst för en tonåring.



Överhuvudtaget tycker jag filmen lyckas fånga precis det jag vill se från en ungdomsfilm. Det blir varken korkat, för smörigt eller överdrivet. Det finns inga karaktärer att störa sig på och man bjuds på små detaljer som gör att filmen inte går efter en standardmall hela tiden.



Det visar sig vara regidebut för Kelly Fremon Craig som även skrivit manuset. Intressant nog fick filmen mig till viss del att tänka på ungdomsklassikern Fast Times at Ridgemont High (1982) som även den var regisserad av en kvinna (Amy Heckerling). Även om de skiljer sig åt en del (denna är t.ex. överlag seriösare) så finns här helt klart likheter, fast i modern tappning. Svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

torsdag 16 februari 2017

At Close Range



Titel: At Close Range / Öga mot öga
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1986
Regi: James Foley
I rollerna: Sean Penn, Christopher Walken, Mary Stuart Masterson, Chris Penn, David Strathairn, Kiefer Sutherland

Handling: Brad är ung och längtar efter snabba bilar och pengar i fickan. Han vill bli accepterad av sin far och komma med i dennes förbrytarliga.

Omdöme: Denna historia baserad på verkliga händelser i Pennsylvania 1978, följer Brad (Sean Penn) och hans lillebror Tommy (Chris Penn). De bor ihop med sin mamma och mormor. Deras biologiske far Brad Sr. (Christopher Walken) dyker en dag upp i deras liv när sönerna är tonåringar. Brad den yngre tas under pappa Brads vingar och kommer in på den kriminella banan. Samtidigt har Brad träffat och börjat umgås med Terry (Mary Stuart Masterson), det bästa som hänt honom.



Redan under filmens inledning när man ser Brad den yngre glida runt i sin pickup en kväll och en instrumental version av låten "Live to Tell" spelas, kan man konstatera att den här filmen har rätt känsla. På ett liknande sätt som American Gigolo (1980) spelade olika versioner av titelmelodin "Call Me", gör man samma sak här med Madonnas låt "Live to Tell" (hon var för övrigt ihop/gift med Sean Penn på den här tiden). Det är en stämningsfull melodi som funkar riktigt bra instrumentalt och sätter liksom tonen varje gång den spelas i olika tappningar.



Sean Penn och Christopher Walken är bäst och har mest att jobba med som son respektive far. Men här funkar i stort sett samtliga riktigt bra i sina roller. Chris Penn som bror till Sean Penn, ja det är så klart klockrent då de ju var bröder i verkligheten (Chris Penn dog för övrigt 2006). Bröderna Penns riktiga mamma, Eileen Ryan syns här i rollen som brödernas mormor. Annars är det lite kul att se en ung David Strathairn och en ännu yngre Kiefer Sutherland i mindre roller.



Regissören James Foley, vars mest kända film nog annars är Glengarry Glen Ross (1992), har här skapat en riktigt stämningsfull och hård film som både är en ungdomsfilm om kärleken mellan Brad och Terry, en far-son relation som går för långt och ett brottsligt förfarande som leder till att någon kan komma att mista livet. Det visar sig faktiskt funka ovanligt bra och engagerar på flera plan. Något som också var positivt var att jag trots att ha sett filmen tidigare inte hade någon aning om hur det skulle gå. En film som blivit bättre med tiden. Svag fyra.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0