måndag 29 augusti 2016

Man on a Swing



Titel: Man on a Swing
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Frank Perry
I rollerna: Cliff Robertson, Joel Grey, Lane Smith, George Voskovec

Handling: En ung kvinna hittas död på golvet i sin bil på en parkering utanför ett köpcentrum. Hon har blivit mördad och polisen gör allt för att hitta mördaren. Ett medium erbjuder sig att hjälpa polisen men när han har information om mordfallet som bara polisen rimligen kan känna till måste de ta reda på om han verkligen kan vara ett medium eller döljer något.

Omdöme: Vissa gånger hittar man filmer som man inte riktigt förstår varför de blivit bortglömda. Man har nämligen allt på plats för att bli en mer känd film. Regissören Frank Perry var t.ex. Oscarsnominerad redan för sin regidebut David and Lisa (1962) och gjorde den minst sagt intressanta The Swimmer (1968) med Burt Lancaster. De två huvudpersonerna i filmen spelas av Cliff Robertson och Joel Grey som tidigare vunnit varsin Oscar för Charly (1968) respektive Cabaret (1972).



Filmen baseras löst på ett verkligt mordfall där en ung kvinna hittades mördad på golvet i sin bil. Mordplatsen är en parkering utanför ett köpcentrum där hon senast sågs vid liv. Den lilla stadens polischef Lee Tucker (Cliff Robertson) börjar genast jobba på fallet. Han får inte mycket hjälp av sina kollegor utan får diskutera fallet med en vän som är tidningsreporter.



När det verkar som polisen inte har några fler spår att gå på efter att ha plockat in några tidigare kända gärningsmän i trakten, får de plötsligt hjälp utifrån. En man ringer in till polisstationen och påstår sig veta saker om fallet som man inte gått ut med i media. Lee ser till att mannen kommer till polisstationen för ett samtal. Mannen visar sig vara Franklin Wills (Joel Grey), en småbarnsfar som jobbar på fabrik och är ett självutnämnt medium. Informationen han tillhandahåller visar sig vara så pass intressant för utredningen att Lee inte har något annat val än att samarbeta med Franklin. Men hur ska man kunna bevisa om han verkligen har en övernaturlig förmåga eller om han kan vara inblandad i mordet? Det blir en svår balansgång för Lee som måste ta lite risker för att kunna ha en chans att lösa fallet.



Det här visar sig vara en klart kuslig liten film som lyckas förvånansvärt bra med ett tema man sett göras flera gånger. Det blir en kombination av saker som faller på plats. En stor del i att filmen blir så effektiv är givetvis prestationen av Joel Grey som är riktigt bra. Det är en olustig karaktär han spelar till det yttersta. Man både skrattar och ryggar tillbaka när han kliver in i rummet. Varje gång han är med i en scen är det oundvikligt att inte fokusera på honom. Även den som vanligt duktige Cliff Robertson gör vad han ska, dock i en mer ordinär roll. Sen är det musiken av Lalo Schifrin som med små medel skapar en riktigt olustig känsla som fångar situationen perfekt. Något år tidigare gjorde han t.ex. den så passande musiken till klassikern Dirty Harry (1971).



Filmen må ha ett ganska långsamt tempo, men det betyder inte att det blir tråkigt för det. Stämningen finns nämligen där genom hela filmen. För ju längre in i utredningen man kommer, ju personligare blir det för Lee och hans fru som väntar barn. De börjar få otäcka samtal och påhälsningar mitt i natten. Kanske att man hade velat att det skulle ske ytterligare något mord i trakten för att öka spänningen ett snäpp till. Men då hade man fått en seriemördarfilm istället för ett mordmysterium.



Detta mordmysterium är som sagt både kusligt, spännande och välspelat. Dessutom gillar jag att den inte besvarar alla frågor när filmen slutar. En effektiv liten pärla värd mer uppmärksamhet. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.6

söndag 28 augusti 2016

Blood Father



Titel: Blood Father
Genre: Action/Thriller
Land: Frankrike
År: 2016
Regi: Jean-François Richet
I rollerna: Mel Gibson, Erin Moriarty, Diego Luna, William H. Macy

Handling: Lydia tvingas fly för sitt liv efter att hennes knarksmugglande pojkvän anklagat henne för att ha stulit en förmögenhet från kartellen. Hennes enda allierade är hennes ständigt strulige far, John Link, som har varit alkoholist, narkoman, medlem i ett motorcykelgäng och fånge i sina dagar, men är nu fast besluten att hålla sin lilla flicka oskadd och för en gångs skull i sitt liv göra det rätta.

Omdöme: Det är lite kul med s.k. "gubbaction" där åldrande kända skådespelare slängs in i hetluften på äldre dar. Liam Neeson lyckades t.ex. med Taken (2008) och Kevin Costner med 3 Days to Kill (2014).



Här är det Mel Gibson som iklär sig rollen som pappan som måste försöka rädda sin dotter. Han spelar en gammal kåkfarare vid namn John Link som numera livnär sig som tatuerare. Han bor i husvagn likt det Gibsons karaktär gjorde i Lethal Weapon (1987). Man skulle nästan kunna se hans karaktär här som en version av honom 30 år senare. Han är sliten, bor fortfarande i husvagn efter alla dessa år och har tendenser att bli lite våldsam emellanåt.



Link får en dag oväntat besök av sin tonårsdotter Lydia (Erin Moriarty) som hamnat i trubbel gånger två. Hon har nämligen varit ihop med en knarksmugglare med kontakter med den mexikanska kartellen och har dessutom börjat ta droger. Link är själv en gammal missbrukare och är det något han inte vill så är det att hans dotter ska gå i samma fotspår som han själv. Polisen kan han inte ringa för då skulle dottern dö, så han måste ta itu med problemet på egen hand när utsända mördare dyker upp och vill hämta Lydia.



Även om man inte ska förvänta sig alltför mycket av filmer som dessa så hoppades jag ändå på något bättre. Man har nämligen en fransk regissör i Jean-François Richet som tidigare gjorde de lyckade Mesrine-filmerna. Dock gjorde han även den mindre lyckade remaken av Assault on Precinct 13 (2005) som inte kunde mäta sig med originalet (fast det hade man inte heller förväntat sig).



Filmen blir lite för ordinär i genren och tar lite för god tid på sig innan det börjar hända saker. När de väl händer är det sällan man känner att det är riktigt bra. Visst finns här ett par scener som höjer sig över mängden. Tänker inte minst på en scen vid ett motell där en utsänd mexikansk mördare, en s.k. "sicario" dyker upp. Det är också en av få riktiga ljusglimtar att ta med sig. På det stora hela är det en helt ok film, men den kan inte mäta sig med de bästa i genren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.4

lördag 27 augusti 2016

Rollerball



Titel: Rollerball
Genre: Sci-Fi/Action/Sport
Land: USA
År: 1975
Regi: Norman Jewison
I rollerna: James Caan, John Beck, John Houseman, Maud Adams

Handling: Året är 2018. Det utkämpas inte längre några krig. Det finns inte någon kriminalitet. Det finns bara... "Rollerball". I en värld som kontrolleras fullständigt av hänsynslösa megakorporationer är denna extrema och barbariska "sport" det enda sättet för folk att få utlopp för sin instängda vrede och frustration. Klistrade framför tv-apparaterna ser alla människor Rollerball. En brutal blandning av amerikansk fotboll, motocross och hockey. Jonathan E. är stjärnspelaren, vars stora talang har blivit en fara för honom själv. Korporationen har tagit den kvinna Jonathan älskar, men de kan inte ta hans själ. Nu försöker den djävulske direktören övertala Jonathan att dra sig tillbaka.

Omdöme: Det här är verkligen en film som inte åldrats särskilt väl. Det känns nästan som man inte ens ansträngt sig med att försöka skapa ett futuristiskt samhälle. Istället har man valt att ta vara på modet och färgerna som var inne när filmen gjordes. Det betyder inte minst stora kragar, mycket orange och senapsgula färger.



Själva historien är det egentligen inget större fel på. I framtiden lever människorna i ett fredligt samhälle där de stora korporationerna styr allt. För att hålla alla glada tillhandahåller man piller som ger folket ett lyckorus. De känner glädje mest hela tiden och söker amorösa stunder till höger och vänster. Intressant nog syns det trots detta (vad jag kan minnas) inte ett enda barn i hela filmen.



När filmens huvudperson, och Rollerballs stora stjärna Jonathan E. (James Caan) börjar pressas av direktören som äger laget han spelar för, förstår han inte varför. Varför vill de att lagets och sportens bäste slutar, och det mitt under pågående slutspel? Han får inga raka svar och någon klarhet i det hela får han inte heller. Han ber en gammal vän som är högre uppsatt om hjälp. Kanske kan han ta reda på mer. Vännen uppträder nervöst, men självklart ska han göra sitt bästa.



Tyvärr leder filmen inte någonvart. Antingen spelas Rollerball eller så syns Jonathan vandra runt och undra vad det är som händer. Precis som Jonathan är man som tittare i mörkret. Inte blir man klokare under de sega två timmarna som filmen sniglar sig fram på. Det känns helt enkelt som man haft en någorlunda bra idé, men inte riktigt vetat hur man ska få ihop det. Så här blir det en enda lång transportsträcka som inte visar sig leda till något. Det är trots allt en solid regissör i Norman Jewison som ligger bakom, så det är konstigt att detta inte blev bättre. Han gjorde bl.a. filmer som In the Heat of the Night (1967), The Thoman Crown Affair (1968), ...And Justice for All (1979) och Moonstruck (1987) för att nämna några.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.6

fredag 26 augusti 2016

The Disappearance of Alice Creed



Titel: The Disappearance of Alice Creed
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2009
Regi: J. Blakeson
I rollerna: Martin Compston, Eddie Marsan, Gemma Arterton

Handling: Två män fixar till en lägenhet så att den kan användas som ett fängelse. Duon kidnappar sedan en ung kvinna och binder henne vid en säng. Det är bara början på en riktigt otäck situation.

Omdöme: Två män, en lite äldre och en lite yngre, förbereder en lägenhet och införskaffar diverse saker, bl.a. en säng och mobiltelefoner. De kidnappar sedan en utvald ung kvinna som de tar till lägenheten och binder fast vid sängen. De klipper sönder hennes kläder och strippar henne naken innan de sätter på henne nya kläder. Hela tiden har hon huva över huvudet för att inte se vart hon blivit förd eller vem som fört bort henne. Männen bär själva maskering när de är i hennes närhet.



Den unga kvinnan är Alice Creed (Gemma Arterton) och hennes pappa är en rik man. Den yngre killen är Danny (Martin Compston) medan den äldre är Victor (Eddie Marsan). De har planerat kidnappningen in i sista detalj. Nu gäller det bara att få pappan att betala lösensumman och se till att de får så lite bekymmer som möjligt med den kidnappade.



Eftersom det här är en film med gott om vändningar och twists så är det bäst att inte veta för mycket. För det är något filmen gör bra - att hela tiden komma med något som liksom vänder på steken och bjuda på nya förutsättningar. Det är inte alltid man känner att vändningarna är "rätt", men skönt nog balanseras de oftast upp på rätt sätt.



Då filmen endast kretsar kring tre personer och på få platser skulle det både kunna bli utdraget och kännas som en pjäs. Det gör det faktiskt inte. Filmen är hela tiden på tårna och ger tittaren vändningar som kommer med jämna mellanrum, utan att det känns krystat eller tillrättalagt. Och ju längre in man kommer, ju mer klarnar det varför de valt just Alice och varför just Danny och Victor jobbar ihop.



Vid flera tillfällen lurar man tittaren att tro att man får en annan vändning som hade gett helt andra förutsättningar. Det är lite fult att göra så, speciellt som man (jag) hoppas på just en sådan vändning. Men som sagt, för det mesta reder det ut sig på ett bra sätt och man kan fortsätta resan med de tre. Är det något filmen borde gjort bättre så är det slutet som inte må vara dåligt, men som utan tvekan borde valt en annan väg. Vissa gillar det nog, men för egen del hade ett mer passande slut höjt filmen till att bli riktigt bra. Nu är den "bara" bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

torsdag 25 augusti 2016

Bastille Day



Titel: Bastille Day
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2016
Regi: James Watkins
I rollerna: Idris Elba, Richard Madden, Kelly Reilly, José Garcia

Handling: Michael Mason, en amerikansk ficktjuv bosatt i Paris, stjäl en väska som han tror ska innehålla värdesaker. Den visar sig dock innehålla mycket mer än så - en gömd bomb briserar och Michael flyr skräckslagen från platsen. Snart har CIA fått upp spåret efter honom, men en av deras agenter, Sean Briar, inser att Michael bara är en bricka i ett mycket större spel och deras bästa tillgång för att avslöja en storskalig konspiration. Mot sina befäls order rekryterar Briar Michael för att hjälpa till att spåra källan.

Omdöme: När man ser denna actionfilm skulle man kunna sätta en slant på att den har en fransk regissör. För det här är en typ av film (och som utspelar sig i Paris) man sett göras flera gånger förr av just franska regissörer, som t.ex. actionrökaren Taken (2008) med Liam Neeson gjord av fransmannen Pierre Morel. Istället är det en brittisk regissör vid namn James Watkins som en gång i tiden gjorde regidebut med den halvdana skräckfilmen Eden Lake (2008).



Här utspelar det sig i Paris där CIA-agenten Briar (Idris Elba) får köra ett enmannauppdrag i jakten på en ung amerikansk man som misstänks för ett sprängdåd där fyra personer dog. Amerikanen visar sig vara Michael Mason (Richard Madden), en duktig ficktjuv som stulit en väska från en ung kvinna. Väskan visar sig innehålla en bomb, något Mason inte upptäcker förrän efter att han dumpat väskan som detonerar vid ett torg.



Gruppen som ligger bakom bomben planerar något stort och vill komma åt den unga kvinnan som skulle placera ut bomben åt dem. Detta samtidigt som Briar försöker lokalisera amerikanen Mason och den unga kvinnan som Mason stal väskan från. Timmarna tickar ner till Bastille Day, den franska nationaldagen. Våldet i den franska huvudstaden eskalerar när gruppen genomför ytterligare aktioner runt staden och fler och fler poliser försöker hålla ordning på gatorna som fylls med uppjagade människor.



Det känns nästan som man försökt skapa något i stil med Bourne och Bond åt Idris Elba, i kombination med de typiska franska actionrökarna. Bourne och Bond når den inte upp till och inte heller de bästa franska actionrökarna. Men den har utan tvekan mycket fransk stil över sig och det är alltså lite konstigt när det visar sig att det inte är en fransk regissör. Det talas t.ex. en hel del franska i filmen, något som givetvis är naturligt och bra.



Man får väl ungefär vad man hade förväntat sig av den här filmen. Det är inte direkt dåligt och det funkar som lite underhållning för stunden under de 90 minuter som Briar ränner runt Paris. Visst finns här saker som inte direkt är trovärdiga, men det är inte så att man sitter och bryr sig nämnvärt om det. Det gör man istället på andra mer seriösa filmer. Här vill man ha lite underhållning för stunden och det får man. Det man kunde krävt mer av var istället fler bra actionscener. Det blir nämligen inte något som direkt sticker ut. Lite slagsmål, någon biljakt och en del skottlossning, men utan den riktiga kraften för att bli mer än knappt godkänt. Jo, lite humor på sina håll är så klart ett välkommet inslag och det får man en del av mellan Briar och Mason som ger ett par skratt.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

onsdag 24 augusti 2016

Manhattan Night



Titel: Manhattan Night / Manhattan Nocturne / En kvinnas hemlighet
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Brian DeCubellis
I rollerna: Adrien Brody, Yvonne Strahovski, Jennifer Beals, Campbell Scott, Steven Berkoff

Handling: Porter Wren är en tabloidskribent på Manhattan med en aptit för skandaler. Han säljer mord, tragedi och allt som kan se ut som sanning. Hemma är han en dedikerad make och far. När den förföriska Caroline ber honom gräva i det olösta mordet på hennes make Simon dras han in i ett otäckt fall av sexuell besatthet och utpressning.

Omdöme: Porter Wren (Adrien Brody) är en halvkänd skribent på en tidning i New York. Han bor på Manhattan i sitt drömhus med hustrun Lisa (Jennifer Beals) som är kirurg och parets två barn. Porter har blivit känd för att kunna lösa mysterium på egen hand efter några uppmärksammade fall. Men allt våld och alla brottsplatser han tar del av i princip dagligen tär på honom.



På en fest anordnad av hans chef, den rike Hobbs (Steven Berkoff) träffar han en vacker blondin vid namn Caroline Crowley (Yvonne Strahovski). Snart står det klart att hon är änka till en känd filmregissör vars död förblivit ett mysterium. Porter har svårt att hålla sig borta från Caroline och dras snart in en värld av lögner, svek och livsfara. Frågan är bara vad det hela går ut på och hur han ska ta sig ur knipan.



På ytan verkade detta bara vara en dussinfilm i mängden som man knappt skulle orka ta sig igenom. Till en början när Adrien Brody introduceras som Porter Wren är det också ungefär som man väntat sig. Det tar inte så lång tid innan han träffar den förföriska Caroline och spelet kan börja. Nu är det inte så att det plötsligt blir jättebra och spännande med en gång, men filmen lyckas behålla intresset innan det börjar hetta till längre fram.



Filmen har en stor gnutta neo-noir känsla över sig där Porters berättarröst används då och då, ett regnigt Manhattan är skådeplatsen och ett allt intressantare mysterium utvecklar sig. Caroline Crowley visar sig också vara en femme fatale som skönt nog inte är så uppenbart ond som de lätt kan bli i filmer som dessa. Är hon överhuvudtaget ond och vill Porter illa eller vill hon bara ha Porters hjälp? Yvonne Strahovski som spelar Caroline påminner förresten stundtals en del om Naomi Watts. Både hon och Brody gör vad de ska, inga problem där inte.



Har man inga direkta förväntningar kan det här funka ganska bra faktiskt. Det är inte en film som sticker ut som något man absolut måste se eller känner att man behöver se om. Men den lyckas bra med stämningen och fångar intresset som stiger allt eftersom. Filmen kunde dock ha höjt spänningen på sina håll med några tätare scener. Likaså kunde den haft lite bättre regi, lite mer finess om man säger så. Nu berättas historien (som bygger på boken "Manhattan Nocturne") lite för rakt på, även om den får pluspoäng för neo-noir känslan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

tisdag 23 augusti 2016

The Awful Truth



Titel: The Awful Truth / Min fru har en fästman
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1937
Regi: Leo McCarey
I rollerna: Cary Grant, Irene Dunne, Ralph Bellamy, Alexander D'Arcy

Handling: De äkta makarna Lucy och Jerry betvivlar varandras trohet. De tar ut skilsmässa och börjar träffa nya bekantskaper. På något sätt tycks de ständigt förstöra för varandras kommande lycka. Kanske fungerar de bäst tillsammans trots allt...

Omdöme: Det är inte alltid så lätt att vara gift. Fråga bara makarna Warriner vars äktenskap inte längre är en dans på rosor. De misstänker nämligen varandra för att vara otrogna. Jerry (Cary Grant) ska precis ha kommit hem från Florida, men måste gå på solarium innan han visar sig hemma hos sin fru då han uppenbarligen varit på annat håll. När han kommer hem är hans fru Lucy (Irene Dunne) inte hemma. När hon väl dyker upp, uppklädd för fest, kommer hon i sällskap med en snobbig fransos som visar sig vara hennes röstcoach.



Paret Jerry och Lucy hamnar i gräl och de vill båda ha skilsmässa. Det hela går till domstol och äktenskapet är officiellt slut om 60 dagar. Den svåraste frågan blir vem som ska få hunden Mr. Smith. Är det en sak de båda älskar så är det Mr. Smith. Domaren ser inget annat val än att ta in Mr. Smith och låta hunden få avgöra vem han vill vara hos. Lite kul att hunden Mr. Smith spelas av Asta som var en stjärna på sin tid. Främst känd för komediklassikern The Thin Man (1934) och dess uppföljare, men även flera andra klassiska komedier, inte minst denna.



Jerry och Lucy visar sig snart inte kunna hålla sig undan varandra. De går varandra på nerverna, men uppenbarligen har de svårt att se den andre i sällskap med någon annan. När Lucy paras ihop med oljemannen Daniel Leeson (Ralph Bellamy) och det börjar talas om äktenskap, lägger sig Jerry i stup i kvarten. Den största ursäkten är att han vill träffa Mr. Smith, men snart blir det uppenbart för de två att de faktiskt har och haft det bra ihop.



Detta är en klassisk komedi som jag blev mycket förtjust i när jag såg den för första gången för länge sen. Hittade den inspelad på ett gammalt VHS-band och gav den då en chans. Fick mig ett par riktigt goda skratt och minnet av filmen var därför bara positiv. Så här vid en omtitt står det klart att filmen är rolig och bra. Den har tre starkt lysande stjärnor i Cary Grant, Irene Dunne och så klart Asta som bjuder på många roliga scener.



Kanske att filmen inte riktigt är så underbar som jag kom ihåg den som. Det blir så ibland när man bara minns de bästa grejerna med en film. Det är trots allt en speltid på 90 minuter man ska fylla ut och då är det svårt att hålla uppe tempot, humorn och allt runt omkring. Den klarar det för det mesta bra och det är ofrånkomligt att inte se detta som en komediklassiker. Filmen vann för övrigt en Oscar för bästa regi och fick ytterligare fem Oscars (bl.a. för bästa film, manus och Irene Dunne för bästa kvinnliga huvudroll).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

måndag 22 augusti 2016

Tokyo Olympiad



Titel: Tôkyô orinpikku / Tokyo Olympiad / Tokyo-olympiaden
Genre: Dokumentär
Land: Japan
År: 1965
Regi: Kon Ichikawa

Handling: Kon Ichikawa har dokumenterat sommar-OS i Tokyo 1964 på ett helt annat sätt än de dagliga idrottsrapporteringarna. Ichikawa beskriver idrotten med speciella kameraåkningar, slow-motion, närbilder, stillbilder och med isolerade ljud från till exempel fallande häckar, snurrande diskusar och startblock som blir nedhamrade.

Omdöme: Med ett avslutat OS i Rio och ett kommande sommar-OS i Tokyo 2020 var det inte mer än rätt att ta en titt på hur OS i Tokyo såg ut 1964. Regissören Kon Ichikawa må inte ha varit lika stor som Akira Kurosawa, men han var trots allt en etablerad japansk regissör som fick äran att göra denna dokumentär om hemma-OS 1964.



Det är en dokumentär som inte är gjord som en renodlad sportdokumentär utan snarare som ett tidsdokument över hur Tokyo och hela Japan tog emot en hel värld med öppna armar. Det blev ett gyllene tillfälle för landet och staden att visa upp ett efterkrigssamhälle som var redo att gå vidare efter allt som skett.



På sätt och vis märker man att det inte är en renodlad dokumentärfilmare som har hand om projektet. Det är ett uträknat foto som inte ser ut som det man brukar få se från TV-sändningarna. Det är filmat från helikopter, rakt ovanifrån och lite andra vinklar. Samtidigt är sammanställningen av själva tävlingarna inte alltid de bästa. Det var nog inte heller meningen.



Något som tyvärr talar emot denna dokumentär är den långa speltiden. Det tar nästan en halvtimme innan den kommer till de första tävlingarna. Inledningen är förvisso ganska intressant när deltagarna anländer, elden är på väg och Tokyo är förberett. Men sen blir det lite för utdraget med invigningen. Likaså blir det alltför utdraget på flera håll när man får ta del av hela lopp och stora delar av tävlingar. Då rinner speltiden iväg upp emot nästan tre timmar.



Det finns ett par höjdpunkter med dokumentären. En är givetvis att se hur saker och ting förändrats, vissa till det bättre och andra till det sämre. När det gäller tävlingarna så ligger den stora skillnaden i höjdhoppet där man fortfarande hoppade över ribban med magen mot ribban istället för ryggen. En del skratt bjuds man även på, både sånt som såg roligt ut och sådant som dokumentären gjort roligt.



Avslutningsvis är det svårt att inte ta med sig den imponerande maratonvinnaren (för andra OS:et i rad) från Etiopien - Abebe Bikila. Detta andra OS-guld tog han med skor på fötterna. Det första fyra år tidigare sprang han barfota! Det imponerande med detta andra guld? Han hade akut opererat bort blindtarmen 40 dagar innan OS drog igång och kunde inte träna ordentligt. Noterbart att några sekvenser från denna dokumentär där Abebe Bikila springer mot sitt maratonguld använts i klassiska Marathon Man (1976), bara en sån sak.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0

söndag 21 augusti 2016

Dagens namn: Demetria Gene Guynes

Fem saker om Demetria Gene Guynes.

1.
Innan hon slog igenom som skådespelerska skrev hon tre låtar tillsammans med sin första make. Hon får fortfarande royalties för detta.

2.
När hon skulle spela en missbrukare i St. Elmo's Fire (1985) tvingades hon skriva ett kontrakt där hon lovade att sluta med sitt personliga alkohol- och drogmissbruk - vilket hon gjorde.

3.
Fick hela $12.5m för sin roll i Striptease (1996), vilket var första gången en kvinnlig skådespelare fick över $10m för en roll.

4.
Innan hon gifte sig med Bruce Willis var hon förlovad med Emilio Estevez.

5.
Tog sitt efternamn från sin första make, musikern Freddy Moore som hon var gift med mellan 1980-1985.





Demi Moore har aldrig vunnit en Oscar eller varit nominerad. Däremot har hon både varit nominerad och "vunnit" flera Razzie Awards som delas ut till de sämsta prestationerna varje år.


Demi Moore i A Few Good Men (1992)