måndag 26 september 2016

War Dogs



Titel: War Dogs
Genre: Komedi/Drama/Kriminalare/Krig
Land: USA
År: 2016
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Miles Teller, Jonah Hill, Bradley Cooper, Ana de Armas

Handling: Under det första Irak-kriget upptäcker två vänner i tjugoårsåldern, som bor i Miami, regeringens initiativ som tillåter småskaliga företag att buda på militära kontrakt. De börjar smått men får snart in mer och mer pengar som de kan leva lyxliv på. Men vännerna tar sig vatten över huvudet då de skriver på ett avtal värt 300 miljoner dollar för att distribuera vapen till afghanska militären. Avtalet sätter dem i trubbel med väldigt skumma människor, inte minst skapar de sig ovänner inom den amerikanska regeringen. Baserad på en sann historia.

Omdöme: Det Scarface-inspirerade omslaget (med komisk touch) och med Jonah Hill i en av de två huvudrollerna, gjorde att man förväntade sig en renodlad komedi. Dessutom har man Todd Phillips som regissör, känd för diverse komedier som inte minst The Hangover (2009). Men det här visar sig vara en allvarligare film, om än med en stor del humor.



David (Miles Teller) bor i Miami där han jobbar som massör åt rika klienter. Hans framtidsutsikter är inte lysande, så han testar på lite annat. På en begravning får han sen syn på barndomsvännen Efraim (Jonah Hill) som återvänt från Los Angeles till Miami. Det visar sig att Efraim är en vapenhandlare och erbjuder David anställning som hans medhjälpare. Efter lite upplärning är de i full gång och börjar jobba sig upp mot de stora kontrakten. Det finns bara två små problem - Davids flickvän Iz (Ana de Armas) som han måste ljuga för och en viss vapenguru i form av Henry Girard (Bradley Cooper). Ja, plus att det de håller på med inte är helt lagligt...



Att det hela baseras på verkliga händelser skulle man inte direkt tro, men det gör att historien hålls på en trovärdig nivå istället för att spåra ur. Någon jämförde filmen mellan Lord of War (2005) och The Wolf of Wall Street (2013). Det är en bra jämförelse där ett allvarligt ämne om vapenhandel presenteras med glimten i ögat. Skönt nog urartar det aldrig vilket alltid är risken när man gör en sån här film med humor.



Något man måste säga att filmen lyckas bra med är att hålla en genomgående jämn nivå. Händelseförloppet är relativt lätt att hänga med i och de två i huvudrollerna sköter sig bra. En rolig ingrediens blir det återkommande Scarface (1983)-temat eftersom Efraim har filmen som uppenbar förebild. Han tror helt enkelt att han ska ta över världen ungefär som Tony Montana i nämnda film. Givetvis får detta tankesätt honom (och David) i knipa. Det är oundvikligt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

lördag 24 september 2016

The Magnificent Seven (2016)



Titel: The Magnificent Seven
Genre: Västern
Land: USA
År: 2016
Regi: Antoine Fuqua
I rollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio, Peter Sarsgaard

Handling: Sju revolvermän får i uppdrag att skydda en liten stad som blir terroriserade av banditer.

Omdöme: Vare sig det är japanska Seven Samurai (1954), amerikanska The Magnificent Seven (1960) eller parodin ¡Three Amigos! (1986) så vet man vad man får för grundpremiss. Upplägget har vi helt enkelt sett förr. Frågan man ska ställa sig när man nu gör den här filmen är om man ska göra en ren remake eller försöka göra något nytt med det hela.



Svaret blir att man sätter Denzel Washington i huvudrollen och tror att det ska räcka. Gör det verkligen det? Svaret är givetvis nej. För även om han och hans helt svartklädda karaktär är en av filmens styrkor så är det inte tillräckligt för att bli en minnesvärd film eller västern för den delen. Den är alldeles för idéfattig och saknar den finess (eller värme) som de främsta filmerna i genren har. Nu blir det mest en transport från A till B utan några direkta överraskningar. Visst är det en gedigen produktion, men så fort filmen slutar har man glömt den, eller åtminstone nästan.



En sak jag tar med mig är hur lik Vincent D'Onofrio här är Orson Welles som äldre. I båda fallen har/hade de en förmåga att ta väldigt stor plats varje gång de är med på ett hörn. I det här fallet känner man det med en gång när D'Onofrios karaktär Jack Horne introduceras. Några av de övriga sju männen är också helt ok, men de är långt ifrån lika coola eller bra som i originalet.



Slutsatsen med filmen blir att det så klart går att se, men där man antingen borde gjort en remake som fångade stämningen och karaktärerna från originalet bättre, eller där man helt struntat i att göra en remake och istället kommit på en ny, skön västern. För att få det måste man istället vända sig till Quentin Tarantino och hans desto mer minnesvärda och sevärda västern The Hateful Eight (2015).

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

torsdag 22 september 2016

En veckas paus

Under nästan en vecka kan det bli lite tyst på Movies - Noir. Men runt onsdag nästa vecka ska allt vara igång som vanligt. Det är nämligen dags för lite vila i en vecka. Det kan dock bli något inlägg som dyker upp innan onsdag.

onsdag 21 september 2016

Mina favoritfilmer - 1959

Topp tio innehåller en stor skara klassfilmer. Inte riktigt tio toppfilmer, men nästan. Dessa filmer bjuder på lite av det bästa från 50-talet.

I topp återfinns en av mina favoritfilmer, men där bakom är det inte mycket sämre med rättegångsdrama, klassisk komedi, äventyr, krigsfilm, västern, romantik, film-noir och melodrama. Bra blandning med andra ord.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
1 Västtyskland
1 Storbritannien
1 Sovjetunionen


#10 Imitation of Life (Douglas Sirk)



Skådespelerskan Lora och hennes dotter Susie möter den färgade Annie och hennes dotter Sarah Jane. Annie, som är i desperat behov av en bostad, erbjuder sig att ta anställning som hembiträde hos Lora. De flyttar in och de båda kvinnornas öden vävs samman.

Inte den starkaste Douglas Sirk-filmen, men den har allt något. Typiskt melodrama som han var känd för, även om denna inte har så mycket kärleksinslag som några av hans andra 50-talare.


#9 Odds Against Tomorrow (Robert Wise)



Dave Burke försöker övertala två män att delta i ett bankrån. Earl Slater, en vit ex-fånge, och Johnny Ingram, en svart spelare. Båda är tveksamma, men när de som Ingram är skyldig pengar sätter press på honom ser han ingen annan utväg. Att Slater känner sig mindervärdig, eftersom han inte kan försörja sin flickvän, fäller avgörandet för hans del. Dock återstår ett problem; Slater hatar svarta och spänningen mellan honom och Ingram stegras.

Tät och intressant film-noir (även om den officiellt inte får räknas som sådan eftersom den kom året efter Touch of Evil som räknas som den sista i genren). Spänningen ligger i luften och stiger ett snäpp under den explosiva avslutningen.


#8 Our Man in Havana (Carol Reed)



Jim Wormold är en engelsk dammsugarförsäljare på Kuba. Hans dotter Milly spenderar mycket pengar, så för att kunna göra henne lycklig går han med på att arbeta som agent åt brittiska Secret Service. Då han inte har något att rapportera, hittar han på fakta och låtsas rekrytera agenter. Självklart kommer det en dag då allt inte är lika enkelt...

Alec Guinness briljerar i denna sköna och smarta komedi. Inte lika känd som t.ex. Den tredje mannen av Carol Reed, men klart tillfredsställande.


#7 Ballad of a Soldier (Grigori Chukhrai)



Under andra världskriget blir den 19-årige soldaten Alyosha tilldelad en tapperhetsmedalj. Istället för medaljen ber han om några dagars permission för att kunna hälsa på sin mor och laga taket på deras hus. Under den långa tågresan hem möter han Shura...

Fint berättad historia som är på knappa 90 minuter och gör att man vill ha mer. Enkelt, men effektivt romantiskt drama.


#6 Die Brücke (Bernhard Wicki)



Under slutet av andra världskriget blir en grupp nyligen inkallade tyska pojkar beordrade att försvara en liten bro i deras by. Massor av besegrade, cyniska soldater flyr från de amerikanska trupperna, men de unga pojkarna, entusiastiska över den nazistiska "blod och ära"-ideologin, stannar och försvarar bron.

En tidig tysk film om en verklighetsbaserad historia om ett par tyska ungdomar som ska hålla ställningen på en bro. Tragisk, stark och klart minnesvärd.


#5 Ben-Hur (William Wyler)



Judah Ben-Hur är son till en rik judisk familj i Jerusalem. Han återförenas med sin barndomsvän, Messala, som nu är en romersk legionär, men deras politiska åsikter går isär och vänskapen blir lidande. Ben-Hurs liv förändras drastiskt när han blir felaktigt anklagad för ett mordförsök. Hans familj skickas i exil och Ben-Hur hamnar i slavläger. Han svär att han en dag ska återvända och hämnas de som splittrat hans familj.

En sann matiné-klassiker som trots sin långa speltid håller rakt igenom. Den strålande ihopsatta hästkapplöpningen är magnifik, likaså känslan av att detta är en riktig storfilm med allt vad det innebär.


#4 Some Like It Hot (Billy Wilder)



När Chicagomusikanterna Joe och Jerry råkar bli vittnen till ett maffiamord, tvingas de ta till flykten på ett tåg mot Florida, utklädda till Josephine och Daphne, de nya medlemmarna i ett tjejjazzband. Deras förklädnad är perfekt... ända tills de båda förälskar sig i sångerskan Sugar och en miljonär börjar uppvakta Daphne. Samtidigt är maffiabossen fortfarande på jakt efter dem...

Trion Jack Lemmon, Tony Curtis och så klart Marilyn Monroe är härliga att skåda när de hamnar i den ena svåra situationen efter den andra. Regissören Billy Wilder var en mästare på den här typen av filmer. Ungefär som Alfred Hitchcock var en mästare på att skapa spänning.


#3 Anatomy of a Murder (Otto Preminger)



Försvarsadvokaten Paul Biegler får ta hand om ett fall där en man mördat mannen som hans hustru påstår sig ha blivit våldtagen av.

Välspelat och inflytelserikt rättegångsdrama där James Stewart och George C. Scott briljerar på varsin sida. Tar en timme innan rättegångsdramat drar igång, men innan dess får man i lugn och ro tid att bekanta sig med bakgrundshistorien och karaktärerna.


#2 Rio Bravo (Howard Hawks)



När sheriff Chance arresterar Joe, en brutal mördare, finner han staden blockerad av Joes bror och andra ranchägare. Brodern tänker försöka frita Joe innan den federale sheriffen anländer. Till sin hjälp har Chance en gamling, en pojkvasker och sin alkoholiserade vice-sheriff.

Klassisk västern av Howard Hawks som inspirerat många, däribland John Carpenter. Finns mycket att gilla med denna, inte minst humorn och prestationerna.


#1 North by Northwest (Alfred Hitchcock)



Roger Thornhill är reklammannen som råkar ut för ett minst sagt olyckligt missförstånd. På mindre än ett dygn är han plötsligt misstänkt för bilstöld, rattfylleri och dessutom mord! Han blir jagad kors och tvärs över USA, av både polis och ett gäng hänsynslösa mördare som är övertygade om att han är en FBI-agent vid namn George Kaplan.

Min favoritfilm av Hitchcock och en av mina största favoriter alla kategorier. Finns så många härliga och minnesvärda scener filmen igenom att man gärna ser om den med jämna mellanrum. Här finns det mesta ett sånt här spion-thriller-äventyr ska ha, inklusive humor, bra skurkar och en vacker och bra leading lady.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Compulsion
The FBI Story
The Nun's Story
On the Beach
Room at the Top
The Young Philadelphians

---

Sämsta filmen: Suddenly, Last Summer

Inte bland det sämsta man sett, men för tråkig och enformig för att bli något i min smak.


Största besvikelsen: Deux hommes dans Manhattan

Med tanke på att duktige Jean-Pierre Melville står för regin blev detta en klar besvikelse. Inte blir det bättre av att han själv spelar huvudrollen, för bra är han inte.

tisdag 20 september 2016

Fear



Titel: Fear
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: James Foley
I rollerna: Reese Witherspoon, Mark Wahlberg, William Petersen, Alyssa Milano, Amy Brenneman

Handling: Familjen Walker lever ett lugnt och stilla liv i Seattle utan några större problem. Men allt ändras när tonårsdottern Nicole träffar David, en charmerande ung man som dessvärre är gränslöst svartsjuk.

Omdöme: Ok, en film där Mark Wahlberg ska spela "bad guy" vet man med en gång har potential att vara en svag film. Särskilt med tanke på att han vid den här tidpunkten snarare var känd som sångaren Marky Mark och inte som en seriös skådespelare. Året efter sparkade hans skådespelarkarriär igång ordentligt med Paul Thomas Anderson-filmen Boogie Nights (1997). Vid sin sida har han Reese Witherspoon och några andra halvduktiga skådespelare, så man kände att det kunde vara värt en chans.



Något jag inte riktigt hade koll på var vad regissören James Foley hade gjort, även om jag kände igen namnet. När man kollar upp honom visar det sig att han gjort den trevliga neo-noiren After Dark, My Sweet (1990) och inte minst klassfilmen Glengarry Glen Ross (1992). Hade jag vetat det innan jag såg denna film hade nog förväntningarna ökat en del. Nu förväntade jag mig inget speciellt, men en halvskön thriller kunde man kanske bjudas på.



Storyn bjuder egentligen inte på så mycket man inte sett tidigare. 16-åriga Nicole (Reese Witherspoon) bor i Seattle med sin arkitektpappa Steve (William Petersen) och hans nya fru Laura (Amy Brenneman), hennes son och hund. Läget i familjen är något tryckt då Nicole är pappas flicka och har inte det bästa förhållandet till Laura. När Nicole är ute med sin bästa vän Margo (Alyssa Milano), får hon syn på "snyggingen" David McCall (Mark Wahlberg).



Nicole och David börjar snart dejta och blir kära. Men pappa Steve är allt annat än nöjd. David är något äldre och även om han uppträder propert är det något med honom som inte stämmer enligt Steve. Nicole vill givetvis bli lämnad i fred och ta sina egna beslut, något som får det att bli extra påfrestat i familjen och inte minst mellan Nicole, Steve och David. Frågan är bara om pappa Steve har rätt i att vilja vara försiktig med vem hans dotter börjat dejta...



Det visar sig att filmen inte är så pjåkig, åtminstone när den väl kommer igång. Det tar nämligen upp emot halva speltiden innan det börjar bli en renodlad thriller. Kanske tar det lite för lång tid med dejtandet mellan Nicole och David. Istället borde filmen varit bättre på att förklara vissa saker kring pappa Steve och hur de bor. Det verkar nämligen som om pappa Steve jobbar inom säkerhet då de har övervakningskameror i hemmet och en vakt med grindar utanför infarten. Det förklaras alltså dåligt då man först tror att detta har med jobbet att göra. Dessutom verkar man kunna komma in och ut utan några problem, vilket inte heller förklaras.



Filmen blir bättre när spänningen stiger halvvägs in. Man lyckas även bra med att visa en realistisk rädsla som pappa Steve har inför den nya pojkvännen till sin dotter. Speciellt när varningsklockorna ringer så är det självklart att han inte bara kan släppa det. Givetvis blir det samtidigt en balansgång för att inte förlora sin dotter för alltid. Därför blir det här en story som funkar relativt bra.



Avslutningsvis gillar jag att nämna filmens kompositör när musiken sticker ut eller när det är en kompositör jag gillar. Här är det Carter Burwell som står för musiken och hans musik är klart stabil och bra. Han är kanske mest känd för sitt samarbete med bröderna Coen ända sen deras debutfilm Blood Simple. (1984). Det som är lite synd är att låtarna i filmen är av svagare kvalité, vilket inte är så konstigt när bl.a. en viss Marky Mark ligger bakom ett par av dem...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

måndag 19 september 2016

Deceived



Titel: Deceived / Tills döden skiljer oss åt
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: Damian Harris
I rollerna: Goldie Hawn, John Heard, Robin Bartlett, Tom Irwin

Handling: Efter en bilolycka där Adriennes make Jack omkommer skakas hela hennes tillvaro om. Hon avslöjar mystiska och chockerande händelser i Jacks förflutna och inser att hon hela tiden blivit lurad.

Omdöme: Adrienne (Goldie Hawn) träffar den charmige Jack (John Heard) och det hela leder till äktenskap. Fem år senare har de en dotter ihop och livet rullar på. En dag hittas en gammal vän och kollega död i vad som ser ut som ett självmord. Man upptäcker även att ett smycke han undersökte var falskt. Jack, som var ansvarig för inköpet av smycket, behöver åka iväg till Boston i affärer. Men samma dag tycker sig en kollega till Adrienne se Jack i New York. Nu börjar mysteriet tätna för Adrienne.



Under filmens första halva fortlöper livet för Adrienne och Jack tillsammans med dottern Mary. Men när olyckan är framme (passande nog med en Volvo inblandad, vilket inte var ovanligt för i synnerhet 90-tals filmer) tätnar filmen till. Adrienne börjar gräva i Jacks förflutna och märker att hon nog inte känner honom så väl som hon trodde. Frågan är bara vad mer hon kommer hitta ju mer hon gräver och om hon kan känna sig säker...



En viktig ingrediens i den här typen av film (i alla filmer förvisso) är musiken. I det här fallet är det den då fortfarande relativt okände kompositören Thomas Newman som står för den. Det har blivit 13 Oscarsnomineringar sen dess och det intressanta är att huvudmelodin här starkt påminde mig om musiken från en annan, mer känd film. Det visar sig vara från storfilmerna The Shawshank Redemption (1994) och Road to Perdition (2002) som Newman senare komponerade Oscarsnominerad musik till.



Det är lite ovanligt att se Goldie Hawn i en renodlad thriller, men det är definitivt inget man tänker på under filmens gång. Istället bjuds man på en ganska tidstypisk thriller som det kom många av under 90-talet. Många av dem må inte vara de mest kända eller gå till historien som de främsta i genren, men precis som denna fyller de sin funktion. De är ganska trevliga och småmysiga att titta på. De puttrar helt enkelt på och skapar en del mystik och spänning. Vissa gånger behövs det inte mycket mer än så om man är upplagd för en thriller.


Lite bilder från "Volvo-in-action" som alltid är lika kul att skåda.










3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1