tisdag 21 november 2017

The Testament



Titel: The Testament
Genre: Drama
Land: Israel/Österrike
År: 2017
Regi: Amichai Greenberg
I rollerna: Ori Pfeffer, Rivka Gur, Ori Yaniv, Hagit Dasberg

Handling: Yoel är historiker och förintelseforskare, och är en betydande del i debatten mot förintelseförnekare. I arbetet med att försöka förhindra ett byggnadsprojekt på en plats där det kan finnas en massgrav från andra världskriget, upptäcker han att hans mamma bär på en hemlighet.

Omdöme: Jag är den första att erkänna att jag inte brukar springa och se filmer om förintelsen. Det lockar inte nämnvärt då de brukar vara tunga och ofta för tillrättalagda, inte minst de amerikanska. Visst är Schindler's List (1993) bra, men det är mer ett undantag. Denna israelisk-österrikiska samproduktion hade något som lockade lite mer. Mycket riktigt skulle det visa sig att den tog sig an ämnet på helt rätt sätt. Dessutom med fler saker på gång som gör det till en klart intressant liten film.



En av de första sakerna som slår mig under filmens gång är vilken kontrast Yoels moderna arbetsplats är med hans yrke som är att forska och gräva i det gamla. Det blir många talande scener där Yoel ses i den moderna byggnaden där han arbetar med material från inte minst andra världskriget. Stora delar av filmen är dessutom inspelade i Israel. Skönt nog återfinns här inga tillbakablickar eller liknande till andra världskriget, utan det får man själv föreställa sig om man vill genom vittnesuppgifterna som Yoel tar del av och går igenom.



Yoel (Ori Pfeffer) är ledande i sitt fält och duktig på det han gör eftersom han både har motivationen, drivkraften och noggrannheten. Med denna kombination blir han inte att leka med när han bestämt sig för att få fram sanningen. Problemet är bara att han på vägen får reda på att hans mor bär på en hemlighet. En hemlighet som påverkar honom både privat och professionellt. Det är här filmen fungerar på flera plan.



Det är en bra story man får ta del av som regissören Amichai Greenberg även står för. Nu kanske man inte får ut allt då det inte blir så kraftfullt som det i grund och botten är. Men samtidigt tycker jag det är bra att det hela snarare blir en mans resa igenom detta istället för att fokusera på helheten och få se de fruktansvärda gärningarna.



Yoel är huvudpersonen från början till slut, och som sådan visas han upp från flera sidor. Det blir både det professionella med forskningen och privatlivet som kolliderar där han febrilt försöker komma fram till sanningen. Inte alls tokigt slutresultat, och nästan mer än en stark trea när man får smälta allt...

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

---

Om visningen: Framme på Grand tjugo minuter innan filmen ska börja. Ställer mig direkt i kön som person #4. Det är bra att vara på plats i god tid för att få en bra plats på den lilla salongen på Grand 4 som är slutsåld.

En äldre kvinna som sitter på samma rad konverserar med en man och säger att hon minns att hon var på Grand och såg en film samma dag som Olof Palme besökte biografen och senare blev ihjälskjuten. Hon sa dock att hon var på en tidigare visning och inte samma film som Palme gick och såg.

Mannen som sätter sig bredvid mig sitter och snörvlar lite lätt innan filmen drar igång. Tänker då att det kommer bli ett störningsmoment, men skönt nog blir det inte det. Däremot stör istället mannen som sitter bredvid honom (mannen som konverserade med kvinnan som gick på Grand samma dag som Palme). Den mannen börjar andas tungt ungefär halvvägs in som om han sover eller liknande. Så går det när det är en del äldre/pensionärer som går på festivalen. Inget jätteproblem, men likväl svårt att missa.

måndag 20 november 2017

Cardinals



Titel: Cardinals
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Grayson Moore & Aidan Shipley
I rollerna: Sheila McCarthy, Noah Reid, Peter Spence, Grace Glowicki

Handling: Valerie återvänder hem efter att ha suttit av ett straff för dråp under en fyllekörning. Hennes önskan att återgå till det normala kompliceras dock då offrets son plötsligt knackar på.

Omdöme: En kväll i en lugn villaförort händer det som inte får hända. En rattfyllerist kör på och dödar någon, precis utanför hemmet. Kvinnan som körde är Valerie (Sheila McCarthy) och nu har hon avtjänat sitt straff för dråp och rattfylleri. Hon välkomnas hem av sina två döttrar som givetvis är glada över att ha tillbaka henne, samtidigt som de är på sin vakt vad gäller alkoholen.



Valerie måste ha regelbundna möten med sin övervakare Jonah (Peter Spence) som kommer hem till henne för samtal. Hon måste även gå på AA-möten, annars kan hon bryta mot sina villkor för frigivningen. Hon försöker fortsätta sitt liv, men det finns ett litet problem - sonen till den hon körde ihjäl. Inte blir det enklare av att det var grannen i huset mittemot som hon körde ihjäl, där nu sonen Mark (Noah Reid) bor.



Ett klassiskt drama där allt inte är gott och ont. Där man har sympatier för båda sidorna och där hemligheter kommer upp till ytan. Hemligheter som kan förändra allt. Men även hemligheter som kanske är bäst att låta vara begravda - om det går vill säga. Riktigt så enkelt blir det inte och det får känslorna att koka.



Denna långfilmsdebut av Grayson Moore & Aidan Shipley tar en intressant titt på inte bara vad som är rätt och fel i en svår situation, utan kritiserar även lagstiftningen och väcker en del frågor. Filmen är inte gjord för att ge några enkla svar eller visa upp en historia där allting löser sig. Det är däremot en film som sakta stegrar dramatiken när korten läggs på bordet.



En liten kanadensisk film är det och som sådan är den bara 84 minuter lång. Men det gör att historien blir ganska kompakt och inte tar med en massa utfyllnadsscener som nog inte hade gett så mycket för helheten. Det hela sträcker sig dessutom bara över tre dagar. Vad gäller prestationerna finns inget att klaga över. Genomgående gedigna insatser där Peter Spence i rollen som övervakaren Jonah dessutom bjuder på lite välkommen humor med sin passande stil.



När man når nyckelscenen i filmen då sanningen en gång för alla ska fram, är det svårt att inte ryckas med och vara helt inne i vad man får se. Kan tycka att man inte tar den optimala vägen att avsluta det hela på, men det fanns skäl för det. Man ville inte göra det hela till en film i stil med Hollywood utan gick mer efter realism. Man får ändå inte glömma att det är Kanada det handlar om och inte USA. Svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

---

Om visningen: Framme på Grand runt 35 minuter innan visningen ska ta och börja. Lika bra att ställa sig vid insläppet med en gång, tänker jag. Strax står det en man bredvid mig och väntar. Det visar sig vara producenten av filmen innan som ska gå in och hålla ett Face2Face. Med exakt en halvtimme kvar innan min film ska börja, hämtas mannen som stod bredvid mig in i salongen och påbörjar sedan sitt Face2Face.

Efter ett tag kommer en volontär och informerar oss i kön att de ber om ursäkt då visningen innan blivit försenad och att de nu har ett F2F.

Sedan dyker det upp en lite kortare man med mössa som stryker runt. Det är uppenbarligen inte en biobesökare, utan en zigenare som vill något. Han går sakta iväg till Grand 3-salongen och öppnar där dörren, men går inte in utan stänger den igen och vänder tillbaka. Han öppnar sedan dörren till Grand 1 och traskar in mitt under F2F och är borta en stund. Han kommer strax ut igen och den här gången går han förbi kön och beger sig istället uppför trappan till Grand 2. Efter ett tag kommer han ner med en stor svart sopsäck. Förmodligen har han tagit sopsäcken från en papperskorg som inte tömts, eller varit i ett utrymme. Han går sedan förbi kön igen och beger sig ut från biografen.

Sällskapet som står bakom mig börjar då prata om sina upplevda problem med zigenare där de jobbar/bor. Trevliga historier att lyssna på i väntan på att insläppet ska börja.

En annan volontär kommer nu och informerar om att de kommer skippa reklamen så att vår film kan komma igång på utsatt tid. Nu är det runt tio minuter kvar innan filmen ska börja.

Det F2F som började en halvtimme innan min film skulle börja, avslutas till slut strax efter kl. 19, då filmen skulle börja. Lite väl långt F2F kan jag tycka, speciellt när de vet att nästa visning ska börja. Lyckligtvis tänkte de till för en gångs skull med utsläppet från salongen. Så de på filmen innan fick lämna via nödutgången och vi kunde börja släppas in innan alla hade släppts ut. Nu var det dock två tjejer som satt kvar (som satt bredvid mig) som aldrig lämnade salongen. Så hur bra koll de hade låter jag vara osagt.

Filmen börjar ungefär 12 minuter för sent, trots att man skippar reklamen. Nu gör det inget för egen del då jag ändå inte har någon film efteråt, men lite bättre tidskoll borde de haft med F2F innan som inte hade behövt hålla på i 30 minuter. Minns tidigare år då de hållit på i 15 minuter för att man ska hinna med nästa visning.

Kul nog skulle det bli ett F2F även på min film och den kanadensiske regissören och manusförfattaren Grayson Moore presenterade lite kort filmen innan den drog igång.

Efteråt var det dags för ett F2F, ett mycket trevligt sådant. Vissa regissörer pratar bara för att få höra sin röst. Dessutom är frågorna som ställs inte alltid de bästa från moderatorns eller publikens sida, men nu var det oftast bra standard. Och den unge regissören visade sig ge en del intressanta svar som reflekterade över vad filmen bjöd på.

Utan att minnas allt som sas så sa han bl.a. att han nyligen hade gått ut universitetet och att stora delar av de som jobbade på filmen hade pluggat med honom, alternativt på samma universitet fast i andra årskullar.

Han fortsatte med att berätta lite om Peter Spence som han såg som sin vän och berättade om hur han (Spence) som ung spelade in en del med Kiefer Sutherland och att de båda lämnade Kanada för Hollywood när de var unga och bodde med Donald Sutherland. Men att hans karriär aldrig tog fart då han återvände till Kanada för en tjejs skull. Sedan fick han inga roller och "pensionerades" från skådespeleriet vid 22 års ålder.

Man spelade in filmen på totalt 15 dagar, varav 13 var "riktiga" inspelningsdagar med skådespelare och två för utfyllnadsscener. Han sa även att när de började spela in på våren var det fint väder och runt 10C. Men plötsligt började det snöa efter två-tre dagar och de fick ändra i manuset och inspelningsschemat för att få med snön i storyn (vilket funkade klart bra).

En av de sista grejerna han sa när moderatorn önskade honom lycka till med Impact Award som filmen var nominerad för, var att filmen inte vann. Han sa även att filmen kostade mindre än vad Impact Award-priset var. Tror han sa att budgeten för filmen var 790.000 kr när han räknade om det till svenska kronor.

F2F höll totalt på i 40 minuter, vilket jag tror är det klart längsta jag varit med om under de år jag besökt filmfestivalen. Men jag klagar inte. Trevligt med årets första F2F (det första jag skulle på blev inställt utan att man fick information om det på visningen).

söndag 19 november 2017

Mr. Long



Titel: Ryu san / Mr. Long
Genre: Drama/Kriminalare/Action
Land: Japan/Hong Kong/Taiwan
År: 2017
Regi: SABU
I rollerna: Chen Chang, Bai Run-yin, Yao Yi Ti, Shô Aoyagi

Handling: Yrkesmördaren Long reser från Taiwan till Japan på ett uppdrag. Men när det inte går som planerat tvingas han fly och söka skydd i en småstad. Där kommer hans matlagning till användning och han blir vän med den lilla pojken Jun.

Omdöme: På förhand var jag lite osäker på hur filmen skulle arta sig när vår yrkesmördare skulle hamna på den japanska landsbygden, börja laga mat och försöka hålla sig gömd från de som är ute efter honom. Skönt nog visar sig filmen inte bli sämre eller kännas utdragen här. Snarare blir det en trevlig filmupplevelse som inte må vara någon yrkesmördarthriller eller liknande om man förväntar sig det.



Long (Chen Chang) får efter ett lyckat uppdrag hemma i Taiwan genast ett nytt uppdrag av sin arbetsgivare. Han ska bege sig till Tokyo, Japan för att där döda en man. En bil väntar på honom på flygplatsen och tar honom till nattklubben där måltavlan befinner sig. Men saker går inte riktigt som planerat för den gode Long och han tvingas fly. När han hamnar på den japanska landsbygden behöver han ligga lågt ett tag. Planen är att om en vecka ta sig hem med fraktfartyg.



Han kommer snart i kontakt med pojken Jun (Bai Run-yin) som hjälper honom. I gengäld lagar Long lite soppa åt pojken som tycker den är "yummy". Rätt vad det är lagar Long mat åt hela byn och planerna om att han ska öppna restaurang och tjäna bra med pengar sätts igång. Long, som inte kan ett ord japanska, glider med utan att egentligen veta vad som händer. Snart har han blivit en attraktion i den lilla staden, men han vill så klart ha så lite uppmärksamhet som möjligt för att de som är ute efter honom inte ska få nys om var han befinner sig.



Det blir inte så mycket dialog när det kommer till Long. Det är mest de övriga som sköter snacket och han låter matlagningen tala sitt tydliga språk. Men han har tidigare visat upp att han är en rackare med kniv även utanför köket. Detta vet givetvis inte hans nya fans som bara ser honom som en ödmjuk, tystlåten och stilig ung man som är grym på att laga mat.



Det jag gillar är att handlingen inte bara stannar upp när Long kommer till landsbygden, något jag befarade. Här blir det gott om humor från de japanska invånarna som står för det mesta av humorn i filmen. Man får även en del värme i form av den lilla pojken och relationen till Long som är fin. Men här finns även en till karaktär vars historia bakas in i handlingen på ett smart sätt. Detta tack vare en lång tillbakablick för att se hennes väg till sin nuvarande situation. Hon är Juns mamma, Lily (Yao Yi Ti). Även om man tror att det hela ska utveckla sig på ett sätt, hinner ens förflutna ofta ikapp en...

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Jag har alldeles för lång väntetid mellan den föregående filmen och denna (på samma biograf och salong, Grand 1). De nästan tre timmarna spenderas därför med middag, ta mig till Saga för att där köpa biljetter till Star Wars, ta mig tillbaka till närheten av Grand och gå och fika i min ensamhet. Trots det har jag nästan en timme kvar tills filmen ska börja när jag kommer tillbaka till Grand och väntar i foajén.

Filmen innan har haft ett Face2Face som slutar trekvart innan min film ska börja. Det samlas till slut ett gäng iranier som varit på filmen när regissören (iranier) kommer ut i foajén. Det kacklas på för fullt mellan regissören och landsmännen ända tills det i princip är dags att börja släppa in till min film med en kvart kvar.

Trots att insläppet sker en kvart innan filmen ska dra igång, börjar reklamen av någon anledning sent. Just nu ska den börja för sent, varför? Jag har nämligen kollat hur tunnelbanan går så att jag ska kunna ta mig hem direkt efter filmen. SL har nämligen i flera år haft en mycket "smart" grej på kvällen. Så 23:46 går t-banan som jag bör kunna hinna med då filmen ska sluta runt 23:39. Nästa t-bana går inte förrän 00:16, alltså en halvtimme senare (sen går den var 10:e minut igen).

Så p.g.a. att reklamen börjar för sent, är filmen exakt tio minuter försenad. Precis när eftertexterna börjar rulla tittar jag på klockan - 23:44. Omöjligt att hinna från bion till t-banan som går 23:46. Helt ofuckingbart tycker jag personligen. Min fjärde film för dagen och då vill man inte vänta nästan en halvtimme extra. Mest irriterande är så klart att SL inte kan fixa detta "fel" då det varit så i åratal. Men givetvis hade problemet inte uppstått om bara filmen börjat på någorlunda utsatt tid...

lördag 18 november 2017

April's Daughter



Titel: Las hijas de Abril / April's Daughter
Genre: Drama
Land: Mexiko
År: 2017
Regi: Michel Franco
I rollerna: Emma Suárez, Enrique Arrizon, Ana Valeria Becerril, Joanna Larequi

Handling: 17-åriga Valeria döljer sin nyupptäckta graviditet för sin avlägsna mor April så länge det går. Men hemligheten läcker ut, och modern återvänder för att vara vid Valerias sida - något som visar sig vara på både gott och ont.

Omdöme: Mexikanen Michel Franco är en festivalfavorit och en regissör jag först kom i kontakt med på Stockholm filmfestival 2009. Det var hans film Daniel & Ana (2009) som visades och han var på plats för ett Face2Face. Hans nästa film After Lucia (2012) visades återigen på festivalen, och ännu en gång var han på plats för ett Face2Face. Den tredje filmen av honom som sågs var Chronic (2015) med Tim Roth, en film som inte var med på festivalen.



Michel Franco har som vanligt även skrivit manuset, medan Tim Roth varit med och producerat. Filmen kom att vinna jurypriset i Cannes och det är inget snack om att den har Francos stil över sig. Det är inga enkla teman han tar upp i sina filmer, men det skapar känslor och diskussion. Här är det graviditet vid ung ålder till en början, men det utvecklar sig till att bli något mer än så.



Man ska väl helst inte veta så mycket om vart historien tar vägen, men en sak man kan säga är att 17-åriga Valerias mamma April stjäl rampljuset. April spelas av Emma Suárez, en medelålderskvinna med den yngre dottern Valeria och den något äldre Clara, som är halvsyster till Valeria. Valeria och Clara bor ihop i mammans sommarvilla och Valeria är höggravid utan att ha berättat det för mamman. Valerias jämngamla pojkvän Mateo ser fram emot att få barn och är ofta över hos Valeria, inte minst i hennes sovrum där de har sex och ger ifrån sig ljud som Clara måste försöka förtränga när hon tillagar mat i köket.



Jag gillar Michel Francos stil, och det är perfekta festivalfilmer han bjuder på. Det må inte vara det allra muntraste man ser, men det väcker känslor och tankar. Här är det "den perfekta mamman" som vet bäst och skapar en situation för familjen som blir minst sagt tryckt. Anade lite vart det var på väg redan innan vändningen, men det gjorde inget då det funkade bra när den kom. Det kunde dock ha varit lite kraftfullare på sina håll. Känner inte riktigt det där "knytnävsslaget" i magen, om man säger så.



Det är inte lika bra som Francos bästa film After Lucia (2012), men definitivt sevärd och har alltså hans stil som jag gillar. Det är lite längre tagningar som kräver en del av skådespelarna och här är det inte minst Emma Suárez som mamman April som får mest att jobba med och gör det bra. Hennes karaktär kommer inte få många sympatier, men vissa gånger måste man göra det man känner för och inte det som man borde göra. Mamma vet helt enkelt bäst - i hennes ögon.


Michel Franco med sin huvudrollsinnehaverska Emma Suárez.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Då jag tar mig direkt från visningarna på Skandia till Grand, anländer jag runt en timme innan filmen ska börja. Lika bra att slå sig ner där, ladda mobilen och invänta insläppet än att riskera att man får en dålig plats på denna salong och film som jag ser fram emot.

En kvart innan filmen ska börja släpps man in. Väl inne i salongen får jag en bra plats, men kort därpå börjar mannen till vänster om mig att nysa och ha sig. Under stora delar av filmen hostar, snörvlar och harklar han sedan. Har iofs en plats mellan oss, men trevligt är det inte så klart.

När filmen börjar, går ridån upp och belysningen släcks. Men, formatet på duken är inte anpassat för filmen. Bildformatet på filmen är bredare än reklamen innan, så bilden går utanför på sidorna. Belysningen tänds åter upp lite lätt, men inledningen på filmen rullar vidare. Sedan släcks belysningen och "gardinerna" till höger och vänster dras åt sidan så vi äntligen kan se hela duken i det format som filmen ska ses i.

Någon minut efter att filmen börjat kommer en man in i salongen och sätter sig på den rad där jag sitter, till höger om kvinnan som sitter bredvid mig. Han uppträder sedan något nervöst, andas ut tungt någon gång och lutar sig framåt ett par gånger. Efter runt en halvtimme reser han sig upp och lämnar salongen. Undrar om han slank in utan biljett eller liknande. Skum var han hur som helst.

Runt tio minuter in i filmen (alltså efter att skummisen kom in, eller om det var i samma veva) börjar det låta till höger i salongen. Biopersonal gör något med utrustning eller liknande som står där. De öppnar sedan nödutgången som befinner sig längst fram till höger om bioduken. Dörren till nödutgången går sedan igen och de lämnar salongen. Men dörren går inte igen helt till nödutgången och lämnar då en glipa så att ljuset hela tiden lyser igenom under resten av filmen. Störande till en början, även om man efter ett tag glömmer bort det.

fredag 17 november 2017

Falling



Titel: Falling
Genre: Drama
Land: Ukraina
År: 2017
Regi: Marina Stepanska
I rollerna: Andriy Seletskiy, Dasha Plahtiy, Oleg Mosijchuk, Larisa Rusnak

Handling: Historien följer en plötslig kärleksrelation mellan två personer som söker lycka och sammanhang i ett land med begränsade möjligheter och föga hopp.

Omdöme: Anton (Andriy Seletskiy) bor numera med sin morfar (Oleg Mosijchuk). Morfar är ovanligt vaksam runt Anton, något har uppenbarligen hänt som gör att han måste vara på sin vakt. Anton har varit borta ett tag, möjligtvis utomlands och nu återvänt. Han vill hälsa på sin mor och tar bussen dit över dagen. Väl där i sina hemtrakter träffar han på en tjej utanför en nattklubb och de börjar prata. Hon visar sig vara Katya (Dasha Plahtiy) och ska om några dagar flytta till Berlin med sin tyske pojkvän är det tänkt.



Mötet med Anton får Katya att stanna upp och tänka till. Vill hon verkligen lämna Ukraina och kan Anton vara värd att lära känna bättre, mystisk som han verkar vara? Det enda hon vet om Anton är att han inte har någon mobiltelefon, säger att han bor ute i skogen och brukar vistas vid en busshållplats som ligger en busstur ifrån staden. Katya är allt nyfiken på Anton och en dag tar hon den där bussturen...



Det är en relativt långsam film det här som tar ett tag på sig att komma igång. Intressant nog filmades allt i kronologisk ordning och eftersom det var regissörens första långfilm, och flera av de inblandades, blev de varma i kläderna efter ett tag och då blir det också bättre fart på filmen. I mitt tycke lever filmen nästan uteslutande på scenerna mellan Anton och Katya. När de är ihop finns det energi och dramatik i form av stundande romantik i luften. Det är lite mer trevande när de är separerade. Kanske är det meningen att man som tittare ska känna av detta, att de är menade för varandra.



Filmen blir som sagt bättre längre in och en sak som är lite oväntad är hur ärlig/rak Anton är, inte minst i en slående scen längre fram i filmen. Det är uppenbart att något är på gång mellan de två redan tidigt, men han är förvånansvärt avvaktande och nästan mystisk, vilket givetvis får Katya att bli än mer nyfiken på honom. Man känner verkligen spänningen i luften mellan dem i några fina scener de har ihop, även om det inte blir någon direkt romantisk historia. För även om det inte är omöjlig kärlek så ser Anton realistiskt på situationen och hur det kommer sluta. Sen är frågan om Katya ändå är villig att ge det en chans när hon vet vad hon ger sig in på. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Då filmen ska visas på Saga 2 som är en lite mindre salong och det ska vara ett Face2Face med regissören efteråt, är det lika bra att vara på plats i god tid, tänker jag. Det är en del folk på plats på Saga när jag anländer, men eftersom det finns fyra salonger verkar de flesta vänta på att deras visningar ska börja och inga köer syns.

Ställer mig till slut och väntar vid insläppet och lyssnar på lite musik fram tills att man börjar släppa in runt en kvart innan filmen ska börja. Då jag hade varit på en film tidigare på salongen under festivalen och fått ont i nacken av att sitta lite för nära och inte i mitten, valde jag nu att sitta längst bak i mitten.

Salongen fylls till slut på som väntat och blir i princip helt fullsatt. Problemet är att flera kommer efter att man släckt ner och filmen har börjat, vilket blir klart störande under inledningen av filmen då ljuset utifrån lyser rakt in i salongen varje gång dörren öppnas och folk ska försöka hitta de enstaka platserna som finns kvar. Har för mig att man förr om åren inte släppte in efter att filmen börjat, men nu verkar det inte finnas någon sådan regel.

Regissören Marina Stepanska presenterar filmen lite kort som en tyst film innan den drar igång. Ja, många tysta scener finns det även om det inte är några utdragna och trista scener direkt som jag befarade. Dessutom får man två scener där det är riktigt högt ljud på en klubb som spelar hög musik. Detta får ett par personer i publiken, inklusive kvinnan till höger om mig att hålla för öronen under dessa scener.

F2F efter filmen håller på runt 20 minuter och de kanske intressantaste sakerna regissören säger är att hon gillar Noah Baumbachs stil med hur han brukar berätta om vanliga amerikaner. Så hon har försökt att berätta om vanliga, nutida ukrainare. Det är nämligen vanligt inom ukrainsk film att antingen försköna och inte visa verkligheten eller berätta om dåtiden och hur illa de hade det, enligt henne.

Hon berättar även att filmen spelades in i kronologisk ordning och att de märkte att de fick "muskler" som hon beskrev det, självförtroende för vad de gjorde. På så vis fick filmen lite mer fart allt eftersom (och det håller jag med om).

De två i huvudrollerna ska också ha varit debutanter, vilket inte märktes då båda var bra och alltså hade fin kemi ihop.

Sen lär 100% av filmen varit finansierad av staten och att hon hade fria tyglar att göra det hon ville, vilket var intressant att höra då det trots allt var hennes långfilmsdebut (hon hade gjort ett par kortfilmer tidigare).

Thelma



Titel: Thelma
Genre: Drama/Mysterium/Romantik/Thriller
Land: Norge/Frankrike/Danmark/Sverige
År: 2017
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen

Handling: En ung tjej som möter kärleken upptäcker att hon har skrämmande och oförklarliga krafter.

Omdöme: Detta kom att bli duktige norske regissören Joachim Triers fjärde långfilm efter Reprise (2006), Oslo, 31. august (2001) och Louder Than Bombs (2015). Efter tre dramer var det nu dags för något lite annorlunda. En genre-mix som i grund och botten är ett drama, men där man försökt sig på något mer åt skräckhållet, utan att vara skräck.



Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som är uppväxt med kristna värderingar. Nu har hon flyttat hemifrån och pluggar vidare. Hennes föräldrar är mycket oroliga och vill att de pratar varje dag. Pappa Trond (Henrik Rafaelsen) vill alltid att hon ska kunna prata om allt med honom, vilket hon gör. Men när Thelma träffar en ny vän, Anja (Kaya Wilkins) händer något oförklarligt. Thelma blir rädd och vet inte vad det är som händer med henne.



Utan att gå in på för mycket av vad som sker så är det här en film på nästan två timmar som hela tiden har något på gång. Det är en film jag sitter och blir indragen i från första stund och sedan släpper den inte greppet. Jag såg fram emot filmen ganska mycket då jag gillat Joachim Triers tidigare filmer, inte minst hans två första. Ville dessutom inte veta så mycket på förhand, även om jag visste lite grann, det gjorde inget.



En film jag kom att tänka på under filmens gång var den gamla Drew Barrymore-filmen Firestarter (1984), även om Thelma här är äldre. Även vissa egenskaper från tyska Requiem (2006) där huvudpersonen är i Thelmas ålder. På tal om Thelma så är Eili Harboe i rollen ett fynd och känns väldigt naturlig i filmen, precis sådan som hon ska vara. Dessutom tycker jag det är skönt att filmen håller sig på banan och inte tar ut svängarna för mycket som den kunde ha gjort i andra händer. Det hela är realistiskt med några få undantag, men sådana som ska vara med för effektens skull.



Om man sett regissörens tidigare filmer kanske man blir lite överraskad över genre-mixen, men känslan finns kvar och den är central i hans filmer. Det är filmer som får en att känna och engagerar. Utan tvekan en film som har det lilla extra och som jag tror kan gå hem internationellt, trots att den är på norska. Lite likt Låt den rätte komma in (2008) som ju senare fick en amerikansk remake.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

---

Eftersom filmen har svensk premiär idag fredag 17:e november, passar jag på att lägga upp denna text lite tidigare från festivalen.

---

Om visningen: Kommer till Grand i god tid direkt från föregående film på Saga. Vet att det ska vara ett Face2Face på filmen innan, så det finns ingen chans att insläppet kommer börja tidigt. Dessutom är det fransmannen Laurent Cantet som ska vara med på det F2F. När jag sitter och väntar i foajén kliver den franske regissören in på Grand 1 tillsammans med annat festivalfolk.

Filmen ska börja 21:30. Egentligen hade jag kunnat ställa mig vid insläppet redan när Cantet gick in, vilket var 20:55. Men jag sitter kvar till 21:05 då det dykt upp tre-fyra stycken som står vid insläppet. Då ställer jag mig bakom dem. Rätt vad det är kommer det in en del folk i foajén som genast ställer sig bakom mig, medans de som satt bredvid mig ställer sig bredvid mig. Från höger kommer dessutom två tjejer som bildar en egen kö så att de står längst fram bredvid vår kö. Sådant hatar jag verkligen. Det finns en kö, ställ dig i den, inte på sidan om den. Har tjafsat förr om åren, orkar inte med det nu, men störande är det.

När till slut insläppet drar igång, får jag en bra plats. De där två äckliga tjejerna som bildade sin egen kö har givetvis satt sig på samma rad, men som tur är sitter två äldre kvinnor mellan dem och mig.

Visningen är slutsåld, så ingen idé att lämna mellanrum. Mycket riktigt blir det en fullsatt visning med endast någon enstaka ledig stol.

En kille som sitter i mitten tre rader framför mig har uppenbarligen missat/inte blivit informerad om att denna visning av filmen är textad på svenska. Efter den första dialogen i filmen ställer han sig nämligen upp och får ta sig förbi alla för att ta sig ut.

Det blir ett stort problem under hela visningen och det stavas de som sitter direkt till vänster, höger och bakom mig. Minsta problemet är kvinnan till höger om mig som halvvägs in börjar äta lakritspastiller eller liknande som luktar då och då. Värre är det däremot med paret till vänster om mig. De har med sig en chipspåse version stor, och så är det Sourcream & Onion - det känner jag på den sura lukten. Under HELA visningen. De äter nämligen bara några chips åt gången så att det ska räcka de två timmarna, usch. Och så låter det givetvis varje gång de plockar ur påsen. Den där sura lukten får mig att vilja smälla till någon.

Dessutom sitter personen precis bakom mig och hostar då och då under hela filmen, vilket inte är så trevligt när det är rätt i nacken/öronen. Man vill ju koncentrera sig på filmen och inte störas av sur lukt från vänster, lakrits från höger och hostande rakt bakifrån. Lakritsen rensade förvisso den sura chipslukten, så den störde minst.

Jochim Trier och hans samarbetspartner Eskil Vogt (manusförfattare) deltar efter filmen på ett Face2Face där de samtalar med någon från Svenska Dagbladet, har jag för mig att det är. Svenska Dagbladet-herren är uppenbarligen en filmkritiker eller liknande, och kan väl sina grejer. Men han tar upp alldeles för mycket plats med sina personliga åsikter och historier. Som tur är blir det efter ett tag bättre när publiken får ställa frågor och det blir ett trevligt samtal.

Det hela håller på i 40 minuter och det pratas inte minst om influenser och hur alla ser något annat som de själva inte ens tänkt på. Regissörer som De Palma, Hitchcock, Haneke, Tarkovsky och Kubrick kommer på tal. Givetvis kul för en filmälskare och det är intressant att höra att de två är filmnördar. Dessutom säger de att de får göra vad de känner för att göra vad gäller film.

Allt som allt ett trevligt F2F som är välkommet efter att ha sett filmen och höra lite mer vad som inspirerade och hur den tagits emot både på hemmaplan och utomlands. Dessutom med en del roliga historier som de båda berättar, inte minst där de olika regissörerna som nämnts tidigare tas upp.

torsdag 16 november 2017

No Date, No Signature



Titel: No Date, No Signature
Genre: Drama
Land: Iran
År: 2017
Regi: Vahid Jalilvand
I rollerna: Amir Aghaee, Zakieh Behbahani, Hediyeh Tehrani, Alireza Ostadi

Handling: På väg hem från jobbet krockar rättsläkaren Nariman med en familj på motorcykel. Det unga paret vägrar hjälp trots att deras son kan ha skadat sig. När pojken någon dag senare anländer till bårhuset där Nariman jobbar, väcks frågan om han hade något med dödsorsaken att göra?

Omdöme: Det är lätt att förknippa iransk film med Asghar Farhadi och inte minst hans Oscarsvinnare A Separation (2011). Här är det inte han som ligger bakom, men det är lite samma stil, det får man säga. Det är ett renodlat drama med känslor och en historia där vreden kommer upp till ytan, mestadels befogat.



Nariman (Amir Aghaee) är en respekterad rättsläkare. Men han hamnar i en mycket svår situation när en 8-årig pojke kommer in till bårhuset. Någon dag tidigare träffade nämligen Nariman pojken. Det var kvällen då han råkade köra på en motorcykel som körde vid sidan av vägen. Olyckan orsakade att pojken fick ont i huvudet, men nu när han kommit in på bårhuset misstänker man istället matförgiftning. Vad är sanningen och hur ska de inblandade kunna gå vidare med det hela?



Det blir en intressant dominoeffekt som sätts igång redan i filmens första scen. Sen läggs det på frågetecken på frågetecken som rättsläkaren och föräldrarna till pojken vill ha svar på. Pappan till pojken har skuldkänslor samtidigt som han vill att någon står till svars för att hans pojke är död. Problemet är bara att resultatet från obduktionen kanske inte visar den riktiga dödsorsaken, något Nariman försöker undersöka innan det äter upp honom inombords och förstör pojkens föräldrar ytterligare.



Att detta skulle vara en film med värme, glädje eller hopp kan man glömma. Det är svart, mörkt och hopplöst. Ja, i princip känns hela filmen lite för mörk. Inte utan intresse då jag alltså gillar den där dominoeffekten som nämnts tidigare. I grunden blir det två män som båda vill ha svar och rättvisa, men där tillvägagångssätten är helt olika beroende på att den ene förlorat sin son medan den andre kan ha orsakat förlusten. Summeringen lyder att det är nattsvart och lite långsamt, men inte dåligt. Kunde dock ha varit något intensivare.



Avslutningsvis måste pappan till pojken spelad av Zakieh Behbahani nämnas. Han är bra, men det är speciellt utseendemässigt som jag inte kan låta bli att tänka på Eli Wallach som Tuco från The Good, The Bad and the Ugly (1966) och även "The Soup Nazi" från Seinfeld.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

---

Om visningen: Efter att ha varit på en visning precis innan på Skandia, får man ta sig ut på gatan, gå runt hörnet och in igen för att ställa sig i kö. Inga direkta problem när det inte är så mycket besökare, som det skönt nog inte är nu.

När jag och min vän satt oss till rätta och reklamen lider mot sitt slut, klampar plötsligt en äldre herre in på vår rad. Eftersom det sitter ett gäng folk till vänster om oss, måste han ta sig förbi alla. Han trampar och snubblar på oss alla, åtminstone de tre-fyra sista han tar sig förbi. Inte direkt smidigt, utan snabbt ska det gå. Han ber förvisso om ursäkt, men hela raden tittar på honom när han äntligen slår sig ner - bredvid mig (med en stols mellanrum).

Den äldre mannen sitter sedan och andas tungt genom näsan under hela filmen, ungefär som det låter när någon sover och andas djupt. Småstörande så klart, men inget att göra åt.

Runt halvvägs in i filmen, mitt i en lugnare scen, hörs plötsligt snarkningar ute till vänster från någon på en rad som är två, kanske tre rader längre fram. Flera av oss tittar åt det hållet och finner det komiskt mitt i den så allvarliga filmen. Faktiskt lite välkommet då det liksom bröt mönstret för en stund.

Vi konstaterar båda efter filmen att det blev ganska hårt för baken att sitta igenom denna andra film på kort tid på samma salong. Om det var radbytet (hårdare stolar på denna rad?) eller bara det faktum att man nog inte ska se mer än en film med minimal paus låter jag vara osagt.