lördag 16 december 2017

True Crime



Titel: True Crime / Ögonblicket före tystnaden
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1999
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Isaiah Washington, James Woods, Dennis Leary

Handling: Steve Everett är en hårdkokt journalist som nyligen flyttat till västkusten efter det att han blivit avskedad från New York Times. Tack vare sin gamla vän, chefredaktören Alan Mann, får han ett nytt jobb på Oakland Tribune. Steve gillar damer och sprit och hans äktenskap med Barbara är i nästan lika dåligt tillstånd som hans gamla skrotbil. Han har dessutom redan hunnit bli illa omtyckt av lokalredaktören på tidningen då han haft en affär med dennes fru. När en annan av tidningens journalister är med om en bilolycka måste Everett ta hand om hennes reportage. Han ska göra en sista intervju med den dödsdömda Frank Beachum. Everett inser snart att mannen kan vara oskyldig och måste försöka få fram bevis... men han har bara tolv timmar på sig.

Omdöme: Detta kan man kalla för en riktig mittemellanfilm. Den kom under en period då Clint Eastwood gjorde lite mindre framgångsrika mellanfilmer efter och innan några av sina Oscarsfilmer. Även om detta inte är någon av hans mer kända eller bättre filmer, så är det ofrånkomligt att inte känna att det är lite småmysigt med Clintan.



Det är en film som intressant nog lika mycket är ett drama om Steve Everett (Clint Eastwood) som det är ett mordmysterium och en kamp mot klockan när en potentiellt oskyldig mördare ska avrättas. Det blir upp till Everett att försöka få fram bevis och möjligtvis ett vittne innan det är för sent. Problemet är bara att han har mindre än 12 timmar på sig. Samtidigt tampas han med personliga problem med alkohol, familjen och arbetskollegor.



Att man skulle kunna kalla detta för en fartfylld och spännande film vore en överdrift. Den är stundtals småspännande och tempomässigt har den en del partier som har mer på gång än andra. Men överlag är det en relativt långsamt berättad historia, vilket inte är något fel i sig. Däremot känns det som en hel del scener är aningen för utdragna och något onödiga. Speltiden på en bit över två timmar hade kunnat fyllas ut på ett lite mer effektivt sätt, alternativt kortat ner det hela med åtminstone tjugo minuter utan problem.



Även om denna film inte går till historien som en av Clint Eastwoods bättre eller en film man direkt känner för att se om, har den något. Man blir på sätt och vis sugen på att se mer av honom. Det känns liksom tryggt när han är med. Vissa gånger (eller ofta när man tänker efter) har en favoritskådespelare en förmåga att göra en glad bara genom att vara, utan att man egentligen kan förklara varför. Den förmågan har definitivt Clint Eastwood.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

fredag 15 december 2017

The Party



Titel: The Party
Genre: Komedi/Drama
Land: Storbritannien
År: 2017
Regi: Sally Potter
I rollerna: Kristin Scott Thomas, Timothy Spall, Cillian Murphy, Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Emily Mortimer, Cherry Jones

Handling: Janet har en liten tillställning för sina närmaste vänner för att fira sin nya roll i parlamentet. Allt går, nästan, som planerat tills hennes man Bill avslöjar något som sparkar igång en serie händelser som påverkar alla i rummet.

Omdöme: Svartvitt kammarspel? Jo, jag tackar jag. Sju vänner samlas hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes make Bill (Timothy Spall) för att fira att Janet blivit utnämnd som minister i det brittiska parlamentet. Medan Janet fixar lite tilltugg och släpper in gäst efter gäst, sitter Bill med tom blick i fåtöljen och dricker vin.



Gästerna anländer i form av April (Patricia Clarkson) och hennes tyske make Gottfried (Bruno Ganz), lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer) samt Tom (Cillian Murphy) vars hustru blir lite sen. Alla, inklusive värdparet, har de sina hemligheter och det tar inte lång tid innan det blir minst sagt tryckt stämning bland sällskapet.



Detta är en film som ger blandade känslor. Stundtals får den till humorn och förvecklingarna bra. Inte minst blir Bruno Ganz och hans Gottfried smårolig mest hela tiden med sina inte alltid så passande kommentarer. Likväl är Patricia Clarkson som hans hustru April bitsk och är inte sen med att ge sin man en utskällning, eller någon av de andra i sällskapet för den delen. En sak blir tydlig och det är att det inte är några direkt sympatiska individer vi möter. Det skulle då vara Gottfried. Dessutom tycker man emellanåt lite synd om Bill som får ta emot en del stryk.



Även om det här i grunden är en dramakomedi med en del allvarliga ämnen som tas upp, så får det mig även att tänka på det klassiska mordmysteriet, typ Agatha Christie. Man har flera misstänkta i ett rum och man ska försöka lista ut vem som är den skyldige. Fast här blir det snarare vem som inte är skyldig, vem som inte är inblandad i soppan. Ganska kul med andra ord, även om det hela blir lite för teatraliskt på sina håll och inte så roligt som det kunde ha blivit. Och för den delen inte heller särskilt spännande eller gripande. Stark tvåa till svag trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.9

torsdag 14 december 2017

American Assassin



Titel: American Assassin
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Hong Kong
År: 2017
Regi: Michael Cuesta
I rollerna: Dylan O'Brien, Michael Keaton, Sanaa Lathan, Taylor Kitsch

Handling: Innan han började jaga terrorister var Mitch Rapp en begåvad student och atlet. Sedan slog tragedin till och Rapp rekryterades till en av USA:s främsta hemliga elitstyrkor.

Omdöme: Detta kom att bli den första filmatiseringen av Vince Flynns böcker om Mitch Rapp. Totalt skrev han 15 böcker om Mitch Rapp och hans terroristbekämpning. För regin står Michael Cuesta som jag tidigare hade sett de klart dugliga Twelve and Holding (2005) och Kill the Messenger (2014) av.



Mitch Rapp (Dylan O'Brien) är en ung man, lovande vad gäller studier och har hela livet framför sig. Han ska också gifta sig med sin flickvän. Men innan det blir verklighet hamnar han mitt i en mardröm. Flickvännen dödas mitt framför ögonen på honom i ett terroristattentat. De följande 18 månaderna spenderar han sedan med att få sin hämnd genom att träna upp sig och försöka komma åt terroristerna som låg bakom dådet. Vad han inte vet är att CIA har honom under uppsikt. De är sugna på att plocka över honom och lära upp honom ytterligare under guidning av experten och f.d. Navy Seals-soldaten Stan Hurley (Michael Keaton).



Ok, så det här visar sig bli en actionfilm som lyckas ganska väl med just actioninnehållet. Det blir gott om pang-pang och slagsmål. Däremot blir det mindre nerv och mindre story som sådan. Det känns lite väl nedskalat vad gäller allt runt omkring. Det hade varit välkommet med lite mer kött på benen vad gäller huvudpersonen och hur han blir den han är. Nu får man se lite bakgrund till det hela, men man hade velat få det i flera etapper och liksom låta karaktären växa på en. Den känslan får man aldrig nu. Huvudpersonen känns därför lite blek och ingen man fattar tycke för.



Dylan O'Brien i huvudrollen är för mig ett okänt namn och det lär ha varit ett medvetet val för att låta honom växa in i rollen med fler filmer i serien. Frågan är om han har vad som krävs rent skådespelarmässigt, för det kändes ganska tomt när han ska agera. Michael Keaton är annars det stora namnet i rollistan och han funkar ganska ok, även om det blir lite småroligt när han ska uppträda som en tuffing. Det lyckades han för övrigt ganska bra med i Desperate Measures (1998), men så var det också en bra skurkroll han fick spela där.



Det finns saker här som gör att det blir lite väl otroligt och sådant som inte direkt förklaras eller som man väljer att inte visa. Det känns då inte helt realistiskt och blir väl inte direkt någon ny Jason Bourne, utan snarare mer åt en ung Jack Ryan (inte filmerna med Harrison Ford). Inget direkt minnesvärt med andra ord, även om det ger någorlunda underhållning för stunden.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

onsdag 13 december 2017

American Made



Titel: American Made
Genre: Kriminalare/Drama/Komedi/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Doug Liman
I rollerna: Tom Cruise, Sarah Wright, Domhnall Gleeson, Caleb Landry Jones

Handling: Under 1980-talet rekryteras piloten Barry Seal av CIA samtidigt som han smugglar droger åt den colombianska knarkkartellen.

Omdöme: Cocaine Cowboys (2006) är en mycket bra dokumentär som synar drogkriget i USA under 80-talet, i synnerhet i Miami. I den intervjuar man bl.a. en pilot som smugglade in stora mängder kokain och till slut hade så mycket pengar att hela hans trädgård var fylld med nedgrävda väskor med pengar. Det var hans historia jag trodde skulle behandlas här, men trots flera likheter är det en annan pilot som hade en liknande verksamhet - bara det att han även rekryterades av CIA...



Barry Seal (Tom Cruise) är en kommersiell pilot som tjänar bra och har en vacker, om än inte alltid så trevlig fru som väntar på honom när han kommer hem från sina flygningar. En dag kontaktas Barry av CIA, närmare bestämt Schafer (en svag Domhnall Gleeson) som rekryterar honom och får Barry att flyga till Latinamerika i olika ärenden, bl.a. fotografering från luften av fientliga områden och senare leverera vapen. När den colombianska knarkkartellen får nys om Barrys turer till området, ger de honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Inte bara det ekonomiska som kommer hjälpa honom nu när hans fru Lucy (Sarah Wright) är gravid, utan även för att han inte har något val om han vill leva.



Filmen blir en relativt glorifierande historia om Barry Seal som får härja fritt och bygga upp en verksamhet som ger en mycket bra inkomst. Så pass att det hela känns smått otroligt. Inte det att det inte skulle handla om så stora summor, men snarare för att ingen verkar misstänka något trots att det uppenbarligen investeras en hel del pengar i det lilla samhället där Barry slår sig ner med sin familj. Visst kan man förstå om många håller tyst just för att det gynnar dem, men någon någonstans pratar alltid.



Inte heller verkar Barry vara särskilt smart då det gäller att förvalta pengarna. För han kan inte på allvar tro att det han håller på med kommer vara i all evighet. Att hans fru, som uppenbarligen kommer från en hillbilly-familj (vilket inte minst hennes brors inträde befäster) inte tänker i dessa banor kan man förstå. Men att Barry verkar leva i en slags bubbla, en fantasivärld där han är utom räckhåll bara för att han jobbar åt CIA (i hemlighet), visar hur naiv och korkad han är. Det gör i viss mån att man blir lite förbannad när det börjar brinna i knutarna.



Doug Liman, bl.a. med sevärda filmerna Swingers (1996), Go (1999), The Bourne Identity (2002) samt Edge of Tomorrow (2014), med just Tom Cruise, kändes på förhand som rätt regissör att göra denna film. Och något direkt fel i regin är det väl inte. Det skulle i så fall vara sättet man valt att berätta historien på, men det känns snarare som manusets fel. Det är en ganska lättsam ton och det bjuds på en del skratt och roliga scener. Frågan är om det inte hade blivit mer "rätt" att berätta detta som en allvarligare, mer spännande historia som det faktiskt är. Nu blir det istället lite platt när allt är sagt och gjort...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

tisdag 12 december 2017

TISDAGS DOK: It's Not Yet Dark



Titel: It's Not Yet Dark
Genre: Dokumentär
Land: Irland
År: 2016
Regi: Frankie Fenton

Handling: Berättar historien om Simon Fitzmaurice, en begåvad ung irländsk filmskapare som drabbas av ALS (MND). Hans kärlek och passion driver honom att övervinna oddsen och regissera sin första långfilm.

Omdöme: Dokumentärer har ofta starka och/eller viktiga historier att berätta. Det är inte alltid ämnen som tilltalar en eller direkt gör en sugen att se dokumentären. Men oftast är de bra bara man ger dem en chans. Detta var en sådan dokumentär som kändes lite svår att se med tanke på ämnet. Likväl är det alltid lite lockande och med nyfikenhet man tar sig an dokumentärer. I det här fallet fanns även något extra som lockade och det var det faktum att det handlade om en filmskapare.



Colin Farrell agerar mycket passande berättarröst, som Simon Fitzmaurices röst. Dokumentären bygger nämligen till stor del på Simons bok "It's Not Yet Dark". Skönt nog blir det inte en faktabaserad dokumentär som bara går på djupet på vad det är som drabbar Simon. Istället blir det en kärleksfull historia som berättas på ett omsorgsfullt sätt. Och som visar upp både de fina och svåra tiderna. Aldrig så det känns som man kväver tittaren med för mycket sorg eller liknande.



Det blir nästan smått poetiskt när Colin Farrell agerar Simons röst. Han berättar om kärleken till film, skrivandet, föräldrarna och inte minst till sin kära fru Ruth och deras barn. Det blir inte så tungt som man hade trott, även om det på sina håll blir känslosamt. Men det är mer för att det är vackert och där Simon via Farrells röst förmedlar sin syn på livet även efter att muskelsjukdomen drabbat honom. Han drivs av kärleken till livet, det han älskar och de han älskar.



Det är också en dokumentär som hela tiden kommer med något och inte fastnar på samma ställe för länge som vissa dokumentärer har en tendens att göra. Den är inte mer än 80 minuter så den håller sig till det viktiga och gör det bra. Många gånger med hjälp av foton, bildspel och en del videoklipp även innan Simon drabbades. Simon är även en inspirerande person och hans historia likaså. Det kräver en speciell individ för att klara av det han gör, likaså familjen. En drivkraft och livslust som helt enkelt inte går att ersätta. Svag fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

---

I wish to thank PR Nordic for the opportunity to see "It's Not Yet Dark".

måndag 11 december 2017

The Killers



Titel: The Killers / Hämnarna
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: Robert Siodmak
I rollerna: Burt Lancaster, Ava Gardner, Edmond O'Brien, Albert Dekker

Handling: Två yrkesmördare slår till mot en liten stad där de dödar "The Swede" som väntat på dem. Utredaren Reardon börjar nysta i fallet och upptäcker en värld av brott och svek - allt kopplat till den vackra Kitty.

Omdöme: Denna film-noir räknas ofta till de stora i genren. Den bygger på en historia av Ernest Hemingway och blev Burt Lancasters första filmroll. Han spelar "The Swede" som har två utsända yrkesmördare efter sig. Vad som föranlett att han fått ett pris på sitt huvud avverkas sedan i form av en rad tillbakablickar. Detta då utredaren för ett försäkringsbolag, Reardon (Edmond O'Brien) försöker lista ut vad som hänt och vem "The Swede" faktiskt var genom olika vittnesmål.



De inledande tio-femton minuterna då de två yrkesmördarna kommer till en sömnig liten stad och terroriserar den i sökandet efter "The Swede", är förmodligen filmens bästa. Det tyckte jag redan första gången jag såg filmen och nu när den sågs om fick jag genast samma känsla. Tyvärr är det ju som så att man i princip börjar med slutet. Historien är ju redan slut innan den ens hunnit börja. Istället blir det en massa svar på varför det blivit som det blivit.



Även om det blir lite småspännande på sina håll när utredningsagenten Reardon kommer allt närmare sanningen, är det inte en noir jag kan uppskatta lika mycket som många andra. Det bästa med filmen är ju egentligen de två yrkesmördarna och hela sekvensen på matstället i början av filmen som är värd entrépengen. Synd bara att de i princip försvinner från handlingen.



Eftersom filmen till stor del bygger på korta till halvlånga tillbakablickar, känns det aldrig som man riktigt kommer in i filmen som man hade önskat. Intresset håller den uppe och när hela sanningen nystats upp har man en bra historia. Men det hade nog varit mer effektivt att få ta del av historien i nutid istället för mestadels i dåtid.



Precis som med de två yrkesmördarna får inte filmens femme fatale Kitty Collins, spelad av vackra Ava Gardner, tillräckligt med utrymme. Hennes karaktär hade helt klart kunnat lyfta filmen ett snäpp om hon fått större utrymme och filmen hade berättats på ett bättre sätt. Frågan är om inte remaken The Killers (1964) av Don Siegel lyckas lite bättre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8

söndag 10 december 2017

The Jewel of the Nile



Titel: The Jewel of the Nile / Den vilda jakten på juvelen
Genre: Action/Äventyr/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: Lewis Teague
I rollerna: Michael Douglas, Kathleen Turner, Danny DeVito, Spiros Focás

Handling: Författarinnan Joan Wilder och äventyraren Jack Colton fortsätter sina äventyr. Med Ralph tätt i hälarna färdas de genom den farofyllda Nordafrikanska öknen. Inte ens svekfulla infödingar, fasansfulla fängelsehålor eller en till synes ändlös rad av skurkar kan hindra trion.

Omdöme: Redan året efter succén Romancing the Stone (1984) kom denna uppföljare. Det var snabbt jobbat och denna spelade in nästan lika mycket som den första. Frågan är om det inte bara var det man var ute efter - att tjäna snabba pengar. För man blir minst sagt fundersam på om de ens hade ett manus att jobba med på denna uppföljare.



Den första filmen tog oss till djungeln i Sydamerika. Denna gång är det Nordafrika omgärdat av öknen. Redan där saknas samma dynamik när skådeplatsen är trist som den är här. Trion Michael Douglas, Kathleen Turner och Danny DeVito återvänder i sina roller, men det känns mest som de hämtar lönechecken då de inte direkt behöver förta sig. Regissören från första filmen Robert Zemeckis har man bytt ut mot den mindre kände b-regissören Lewis Teague. Zemeckis gjorde istället en liten film vid namn Back to the Future (1985) samma år...



Frågan är om denna film hade kunnat räddas av en bättre regissör. Finner det ytterst tveksamt då handlingen i princip är obefintlig. Det känns bara som man lagt in en massa scener som utfyllnad och pusslat ihop något för att få en långfilm. Här finns inte mycket att kalla för ett äventyr, något som den första filmen lyckades desto bättre med. Inte heller humorn funkar här. Visst finns det ögonblick då filmen får till det, men det är lätt att missa dessa om man blinkar. Även om den första filmen inte tillhör mina favoriter så är den ljusår bättre än denna uppföljare som saknar själ - och ett manus.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.1

lördag 9 december 2017

Maximum Risk



Titel: Maximum Risk
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Ringo Lam
I rollerna: Jean-Claude Van Damme, Natasha Henstridge, Zach Grenier, Jean-Hugues Anglade

Handling: Den franske polisen Alain får veta att han har en tvillingbror, Mikhail. När Alain hittar honom är han död. För att ta reda på vem brodern var och kunna hämnas, tar Alain över Mikhails identitet.

Omdöme: Den gode Jean-Claude Van Damme har gjort många skräpfilmer, det är nog svårt att missa. Men vad händer när han slår sig ihop med Hong Kong-regissören Ringo Lam som här gjorde sin första amerikanska film? Ja, det bjuds på action, så klart. Men vad mer? Är det ytterligare en sunkig b-film att lägga till i Van Damme-högen?



Ja, det är svårt att inte tänka i de banorna när man tar sig an denna film. Det börjar dock lovande när Van Damme jagas runt Nice på franska rivieran. Man märker att det är en regissör som har lite sinne för action. När det sedan förflyttas till USA, är det upplagt för att filmen ska tappa. Men den fortsätter funka ganska bra som action där Van Damme spelar den franske polisen Alain som försöker ta reda på vad som hänt hans tvillingbror med kriminella kopplingar.



In i leken kommer Natasha Henstridge som Alex, tvillingens flickvän. Lite heta scener uppstår mellan de två, men de får även den ryska maffian efter sig då tvillingen hade koppling till dem. Vägarna leder till slut tillbaka till Nice för den slutliga uppgörelsen.



Även om det inte blir det bästa man sett så är det med Van Damme-mått mätt faktiskt klart dugligt. Karaktärerna och skådespelarna sköter sig och det är inte direkt så korkat eller b-aktigt som man är van vid. Dessutom med en hel del bra stunts och lite annorlunda kameraarbete.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.4

fredag 8 december 2017

Stronger



Titel: Stronger
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: David Gordon Green
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Tatiana Maslany, Miranda Richardson, Clancy Brown

Handling: Den inspirerande och sanna historien om Jeff Bauman som överlevde bombdåden vid Boston Marathon 2013.

Omdöme: Den på många sätt starka och spännande Patriots Day (2016) skildrade händelserna kring bombdåden vid Boston Marathon 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. I denna film följer vi istället ett av offren vid bombdådet - Jeff Bauman (Jake Gyllenhaal). Han är på plats för att heja på sin flickvän Erin (Tatiana Maslany) vid målgången. Han överlever dådet, men det är nu hans livs kamp börjar.



Eftersom man vet vad som kommer ske och att det inte är någon direkt upplyftande film, är det lite svårt att förvänta sig så mycket. Men med duktige Jake Gyllenhaal i huvudrollen kändes det som en film att se, främst för hans skull. Mycket riktigt är han också bra, det var förväntat. Sen är frågan om man inte kunde ha gjort mer med filmen och fått ut ännu mer av honom för att detta verkligen skulle bli något mer.



En sak som tidigt blir tydlig och som under filmens gång bara blir starkare, är känslan av att Jeffs familj inte porträtteras som särskilt trevliga eller bra för honom. De må kanske inte mena illa eller direkt veta vad de håller på med, men att de skulle vara sympatiska kan man inte påstå. Tankarna går här en hel del till Million Dollar Baby (2004) och huvudpersonens familj som inte är så mycket att ha. Lite white trash-stämpel över det hela, även om det här mer är arbetarklassen i Bostons förorter. Många av dem är inte dåliga personer, snarare tvärtom, men här blir man smått irriterad på familjen och hur de beter sig runt Jeff.



Filmens regissör David Gordon Green, som en gång kändes lovande med bl.a. Snow Angels (2008), känns inte som helt rätt regissör för det här projektet. Han får liksom inte ut allt ur varken karaktärerna eller storyn som man skulle önska sig. Det må inte vara dåligt, men det finns inte tillräckligt mycket hjärta eller karaktär bakom produktionen. Det räcker liksom inte med att bara låta Jake Gyllenhaal göra sitt och tro att det ska räcka.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.5

torsdag 7 december 2017

Mina favoritfilmer - 1940

Inget tokigt år, men för ojämn bredd för att räknas som ett starkt år. Lite kul att Alfred Hitchcock, Helan & Halvan och James Stewart alla har två filmer vardera på listan. Ett år med en given film i topp som är en riktig klassiker och favorit.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Storbritannien


#10 Night Train to Munich (Carol Reed)



Förvecklingar uppstår när en brittisk agent försöker föra en tjeckisk vetenskapsman och hans dotter till London i samband med ockupationen av Prag strax innan andra världskrigets utbrott.

En kombination av spionhistoria med brittisk humor av Carol Reed innan hans bättre och mer kända Odd Man Out (1947) och The Third Man (1949). Inte minst värd en titt för sekvensen med linbanorna.


#9 The Mortal Storm (Frank Borzage)



Professor Viktor Roth och hans familj lever ett stillsamt liv i en liten by i tyska alperna under början av 1930-talet. När nasisterna kommer till makten splittras familjen och deras vän Martin Breitner hamnar mellan dem.

James Stewart är aldrig fel och filmen är inte dum den heller. Får till ett par kraftfulla scener runt den utbrutna nazismen runt honom, men kunde kanske varit ännu starkare och utnyttjat Stewart mer.


#8 Foreign Correspondent (Alfred Hitchcock)



Året är 1939 och en amerikansk journalist skickas till Europa bara för att genast trassla in sig i en spionhärva.

En film av Hitchcock som bjuder på många bra scener att ta med sig, även om filmen är för lång med sina två timmar.


#7 Saps at Sea (Gordon Douglas)



Helan blir beordrad att vila av en läkare eftersom han lider av stress från sitt arbete. Tillsammans med Halvan hyr de en båt och ger sig ut till sjöss. Vad de inte vet är att en förrymd brottsling befinner sig ombord.

Alltid kul med Helan och Halvan, även om detta inte är någon av deras allra främsta. Men gillar man duon bjuder denna på gott om skratt för att underhålla.


#6 The Great Dictator (Charlie Chaplin)



Diktatorn utspelar sig i det fiktiva landet Tomanien och handlar om en fattig, judisk frisör och hans dubbelgångare, den karismatiske och judehatande diktatorn Adenoid Hynkel. Den judiske frisören, en lätt förvirrad veteran från första världskriget, gör vad han kan för att överleva i det judiska gettot, medan Hynkel hyser helt andra planer. Han vill lägga under sig hela världen.

Klassisk Chaplin som dock inte tillhör favoriterna bland hans filmer. Lite för utragen på sina håll och det är de klassiska stumfilmssekvenserna som ger mest humor och värme, trots gott om dialog i övrigt.


#5 Rebecca (Alfred Hitchcock)



En kvinna träffar på sin semester den rike och mycket trevlige Maxim de Winter. Hon följer med honom hem efter semestern och de gifter sig. Fast hans förra fru, den vackra Rebecca som var högt ärad av alla på slottet och som dog i en båtolycka, sätter käppar i hjulen. Hela tiden jämförs den nya frun med Rebecca och livet känns allmänt dåligt tills mysteriet börjar klaras upp.

Klassisk tidig Hitchcock som har två bra huvudroller och en historia som blir allt mer spännande och lite överraskande mot slutet.


#4 The Sea Hawk (Michael Curtiz)



Äventyrsklassiker med Errol Flynn i rollen som sjörövare på 1500-talet. Han kämpar för sitt land genom att konfiskera spanska fartygs guldlast och föra hem dem till Englands sinande stadskassa.

Klassiskt äventyr med pirater, fäktning och strider på skepp och slott. Lättsam på sina håll med en given hjälte spelad av Errol Flynn, men även blodigt allvar längre fram.


#3 His Girl Friday (Howard Hawks)



Toppreportern Hildy Johnson meddelar att hon ska lämna nyhetsbranschen för hemmets lugna vrå med sin tråkige fästman Bruce. Hennes krävande redaktör och före detta make Walter Burns blir då fast besluten inte bara att få henne tillbaka till tidningen utan också att vinna hennes hjärta på nytt.

Kvick dialog i denna klassiska screwballkomedi signerad Howard Hawks. Cary Grant och Rosalind Russell försöker bräcka varandra och bjuder på många roliga ögonblick.


#2 A Chump at Oxford (Alfred J. Goulding)



Som belöning för att ha förhindrat ett bankrån, skickas Helan och Halvan till anrika Oxford University där de bl.a. får gå i en labyrint och utsätts för olika skämt av studenterna.

En av de bättre långfilmerna med Helan & Halvan som är jämn rakt igenom och inbringar många skratt och minnesvärda scener.


#1 The Shop Around the Corner (Ernst Lubitsch)



I den lilla butiken Matuscheks i Budapest jobbar den unge Alfred Kralik. Alfred är förälskad i en kvinna han aldrig träffat eller ens vet namnet på, då deras enda kontakt varit via en postlåda. En dag börjar Klara Novak jobba i affären och de båda avskyr varandra. Naturligtvis visar det sig att Klara är den Alfred korresponderar med.

En mycket varm, rolig och romantisk klassiker signerad Ernst Lubitsch med en ung James Stewart i en av många paradroller. Finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den har det mesta en film ska ha i genren romantisk komedi.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

-

---

Sämsta filmen: The Thief of Bagdad

En sagoberättelse som inte riktigt föll mig i smaken och kändes på tok för lång.


Största besvikelsen: The Philadelphia Story

Trots trion James Stewart, Cary Grant och Katharine Hepburn är detta en klassiker som aldrig gått hem hos mig fullt ut.