söndag 8 april 2018

The Haunting



Titel: The Haunting / Det spökar på Hill House
Genre: Skräck/Drama
Land: Storbritannien/USA
År: 1963
Regi: Robert Wise
I rollerna: Julie Harris, Richard Johnson, Claire Bloom, Russ Tamblyn

Handling: En forskare bjuder in människor som haft paranormala upplevelser till Hill House, ett berömt spökhus. Han vill bevisa att det finns saker bortom det sunda förnuftet och om han lyckas kanske det kommer att ingå i detsamma. Fyra personer kommer att delta varav den förtryckta Eleanors närvaro verkar sätta huset i gungning.

Omdöme: Detta är en klassisk skräckfilm som setts tidigare. Eller så mycket skräckfilm är det egentligen inte utan snarare en spökfilm då det handlar om ett suspekt hus som det kan spöka i. Men frågan är om det inte snarare är ett psykologiskt drama som går in i huvudet på en av huvudpersonerna.



Det hela baseras på en bok skriven av Shirley Jackson som regissören Robert Wise blev förtjust i och köpte rättigheterna till för att sedan regissera själv. Manuset lär sedan ha haft en klart intressant idé om att ta det hela ett steg längre än att bara vara en spökfilm. En del av detta finns kvar i slutprodukten, men poängen med det hela har man utelämnat för att vara mer trogen boken.



Det hela går ut på att Dr. John Markway (Richard Johnson) fascineras av historien av Hill House där det skett mystiska dödsfall i och runt huset under flera årtionden, ja ända sedan det byggdes för 90 år sedan. Med tillstånd av den nuvarande ägarinnan ska han bjuda in ett par utvalda medhjälpare som ska försöka komma till botten med om det är ett spökhus eller inte. Den ena blir per automatik ägarinnans brorson tillika framtida arvtagaren Luke (Russ Tamblyn) medan de två övriga blir Eleanor (Julie Harris) och Theodora (Claire Bloom).



Den viktigaste deltagaren blir den svaga Eleanor då hon verkar vara extra mottaglig för denna sortens paranormala händelser efter något i hennes förflutna. Theodora blir den som till stor del får se efter henne och finnas där för henne. Men hon blir även den som triggar hennes rädslor, både oavsiktligt och i vissa fall avsiktligt. Theodora är även synsk, vilket i synnerhet kommer till användning runt Eleanor. Överhuvudtaget blir det uppenbart att Eleanor kan vara nyckeln till att försöka lösa gåtan med det hemsökta huset.



Vad som blir ganska tydligt, och det relativt tidigt, är att Eleanor är något av ett psykfall. Hon är mest hela tiden ett nervvrak och osäker. Hon vill bli accepterad, men uppträder ofta otrevligt och respektlöst. Det blir svårt att känna för henne, även om det kanske är meningen. Frågan är om detta beror på att man valt att förstärka hennes karaktär i jämförelse med boken. För om man läser hur manuset först var tänkt att vara fyller det mer en funktion än så som det blir nu. Det var nämligen tänkt att hon skulle ha blivit placerad på mentalsjukhus och att allt vi får se utspelar sig där och inte i något spökhus, med Dr. Markway, Theodora och Luke som personal som försöker hjälpa henne. Då detta inte används här krockar de två idéerna lite eftersom man mest stör sig på henne som det är nu.



En intressant sak är att man inte använder sig av någon utrustning eller liknande när man ska försöka ta reda på vad som försiggår i huset. Kanske var filmen lite för tidig för det, men som det blir nu blir det lite trist då de bara väntar på att bli "kontaktade" och "känna" något. Visst sker det en del, men särskilt spännande blir det inte och lite upprepande kan jag tycka att det blir när det väl händer något. Nu blir det mer ett psykologiskt drama då det snarare handlar om Eleanors psyke än att få se saker ske. Det kunde blivit bra om man valt att göra mer med det hela, ungefär som lär ha varit tanken som tidigare nämnts med att Eleanor hela tiden varit intagen på mentalsjukhus. För så uppträder hon.



Det genomgående bästa med filmen blir det eleganta svartvita fotot som skapar en del stämning på egen hand där i det stora huset. Man önskar bara att man bjudits på lite mer. Det blir för mycket fokus på Eleanor och det kanske kunde varit fler än fyra som utforskar huset, speciellt som Luke är helt ointressant/trist. Roligast är Theodora/Claire Bloom som gott hade fått vara huvudpersonen om jag fått välja. Sen får man säga att filmens avslutande tjugo minuter nog är filmens bästa då det hettar till en del och blir lite småspännande. Frågan är dock om inte en annan tidig 60-tals skräckis är att föredra vad gäller stämning och atmosfär, nämligen The Innocents (1961). Utan tvekan, i mitt tycke.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

4 kommentarer:

  1. Vad spännande -- jag tycker precis tvärt om :) Utgår främst ifrån att jag faktiskt blev skrämd av The Haunting men inte alls av The innocents

    https://bilderord.wordpress.com/2017/04/03/the-innocents-1961/
    https://bilderord.wordpress.com/2013/12/16/the-haunting-1963/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så klart en smaksak, men för egen del blev det aldrig ens nervigt med The Haunting medan The Innocents skapar klart mer atmosfär och stämning. Tyckte samma sak första gången jag såg filmerna, så känslan håller i sig :)

      Radera
    2. Kan säkert också hänga ihop med att jag gillar Shirley Jacksons förlaga mer än Henry James

      Radera
    3. Det kan jag fullt förstå. Sådant påverkar givetvis.

      För egen del finns det två avgörande faktorer med filmerna. Dels huvudpersonerna där jag inte gillar den ena medan jag gillar den andra. Dels som jag var inne på att jag finner The Innocents ha mer nerv och atmosfär.

      Radera