lördag 5 maj 2018

Journey to the Center of the Earth



Titel: Journey to the Center of the Earth / Resan till jordens medelpunkt
Genre: Äventyr/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA
År: 1959
Regi: Henry Levin
I rollerna: James Mason, Pat Boone, Arlene Dahl, Diane Baker

Handling: Professor Oliver Lindenbrook leder en expedition vars mål är att nå jordens medelpunkt.

Omdöme: När professor Oliver Lindenbrook (James Mason) vid Edinburghs universitet i Skottland gör en upptäckt som gör gällande att en försvunnen isländsk utforskare kan ha hittat jordens medelpunkt hundra år tidigare, beslutar han sig för att bege sig till Island för en expedition. Med sig tar han sin student Alec McEwan (Pat Boone) som är förälskad i Lindenbrooks dotter Jenny (Diane Baker).



Lindenbrook, som vill ha ett expertutlåtande av professor Göteborg från Stockholm, skickar över sin rapport om upptäckten. Men istället för att få ett svar visar det sig att professor Göteborg själv begett sig till Island för att starta en egen expedition. Men någon försöker stoppa utforskningen med alla medel. Omständigheter gör att professor Göteborgs hustru Carla Göteborg (Arlene Dahl) ansluter till Lindenbrooks expedition. Den fjärde deltagaren i expeditionen blir islänningen Hans (Peter Ronson) som tar med sig sin anka Gertrude. Hans är för övrigt som en isländsk Dolph Lundgren med sin fysik, sitt utseende och agerande.



Precis som 20,000 Leagues Under the Sea (1954) bygger denna film på en bok av Jules Verne och ser James Mason i en av huvudrollerna. Till skillnad från nämnda film spelar Mason här en mer god karaktär. Han har dock sina mindre smickrande sidor då han visar sig vara envis och inte ha mycket över för Carla Göteborgs inblandning i expeditionen. Det blir gott om munhuggning mellan Lindenbrook och Carla som blir roligt att följa.



En sak som blir till lite av ett störningsmoment är flickidolen Pat Boone som ska sjunga ett par gånger under filmens gång. Man tror ett tag att detta kan förstöra filmen om det blir för mycket av den varan. Skönt nog blir det inte så farligt längre in. Istället får man ett annat inslag längre in och det är några monster i form av jätteödlor som expeditionen stöter på. Det blir mer roligt än spännande, men bidrar också till äventyret och effekterna här är dugliga.



Detta är ett klassiskt äventyr som inte må vara riktigt lika bra som 20,000 Leagues Under the Sea (1954), men det är inte alls tokigt. En hel del äventyr som i viss mån påminner om Indiana Jones-filmerna, skön humor som underhåller från början till slut och bra stämning som ändå är allvarlig trots humorn. En starkt bidragande orsak är Bernard Herrmanns musik som inte må vara lika framstående som i t.ex. flera Alfred Hitchcock-filmer, men klart bra och stämningshöjande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar